Rädsla

Hösten har kommit ganska långt nu, bladen prasslar under mina fötter där jag går på gångbanan. Träden står i sin prakt med färger som exploderar framför mig runt mig och bakom mig. Solen är inte framme i dag men hösten tar mig ändå med storm och jag njuter av allt runt mig. Bäcken flyter sakta fram och den ger mig ro.

Jag går där vägen fram, ljuden runt mig är som borta det ända jag hör är hennes hovar som klapprar mot asfalten. Hennes hovar som sakta följer mig utefter gångbarnan på väg på väg mot framtiden och nästa andetag. Jag tänker på att andas och fylla min kropp med lugn och ro känner styrkan i mina steg där jag går tillsammans med min vän och följeslagare. Många kilometer har vi vandrat tillsammans men många av dom har varit fyllda av skräck. Då vi inte riktigt klickat och hennes hälta gjort att hon varit mer vild än tam. Men när jag går där på vägen har jag bestämt mig att inte vara rädd mer. Jag ska inte göra som många säger lämna rädslan bakom mig utan jag låter den gå framför mig på stigen jag ser den gå där ganska långt fram men ryggtavlan är ännu tydlig för mig.

Vill inte ha den bakom mig för jag vill inte längre bli överrummplad av den utan jag vill se den när den kommer till mig så jag har en chans att stoppa den. Nu går vi där tillsammans på den hårda gångbanan och hovarna klapprar på. Rädslans steg hörs inte bara mina och hästen. En cyckel närmar sig och det gör rädslan med men jag motar bort henne och talar lugnt till Freja. Vi går sakta vidare och cykeln far förbi. Åter igen ligger rädslan före och jag känner mig trygg över att bemästrat situationen. Jag njuter igen av allt runt mig när jag sakta för min hand över Frejas hals och vidare går vi genom dagen så fylld av höst och mod.