varför kan inte bara jag ge mig iväg!

Ser på klockan för elfte gången...när var det nu jag måste gå för att hinna med bussen. 20 över räcker nog 20 över 9. Har planerat tiden noga så att jag ska hinna, mamma blir inte glad på mig om jag missar bussen där hon står och väntar på mig inne i stan. Rastat hundarna noga kollat klockan många gånger här med så att jag ska hinna hem i tid innan jag måste ge mig av. Klockan ger mig stress tider att passa är jobbiga vill alltid vara ute i god tid särskilt när det bara är jag som ska iväg. När familjen är med kan jag skylla på dom om vi blir sena.

Plötlsigt under promenaden ser jag att klockan närmar sig 10 HJÄLP. Hur fan blev det så jag som planerade så väl, men skärpning Anna brottom klockan är inte omställd sedan det blev vintertid. Klockan är bara 9 ingen fara. Det vet jag ju så väl att om jag lämnar Daniel vid bussen 8.15 kan inte klockan vara 10 efter en runda i Utby. Väl hemma packar jag ur och i min väska måste ha full koll i min multibag som jag kallar den allt ska finnas plåster, handsprit, tops, värktabletter pennor. Växel ja jävlar glömde nästan växel måsten man ju ha med i stan om man måste kissa det måste jag ofta väldigt ofta. Ner i burken och leta ner och leta efter 5 kronor för det är vad det brukar kosta. Tar med några enkronor med fall i fall. Var är nu nycklarna hänger dom där dom ska letar först i fickorna men jag har varit duktig dom hänger på nyckelskåpet, varje normal människa hade väl letat där först men inte jag.

Tiden tickar. Tar telefonen jag haft på laddning den måste med använder den till bussbiljett. Ner med sista sakerna hittar bara en sko...men va fan alla skor flyger runt i hallen där in i mellan finns min lilla sko. På och iväg. När dörren väl är stängd börjar jag fundera, vart var Dolly hon brukar var hysterisk när jag ska gå, öppnar och tittar efter henne där sitter hon så snällt på stolen den lilla hunden. Igen med dörren igen nu blev hon orolig, idiotiskt av mig att gå in igen en hund kan ju inte försvinna sådär i ett litet radhus.

Små springer till bussen. Var är nu mobilen känner på mobilfacket på väskan inte där fickorna på jackan då inte där heller, vänder om hemmåt nu springande ännu fortare samtidigt som handen letar sig runt i väskan. Där bland mynt plånboken ligger den ju. Lägger den rätt plats samtidigt som jag gör en snabbvändning ser nog ganska kul ut för dom som ser mig jogga Kullegårdsvägen upp och ner. Går nu med raska steg. Ställer mig på busshållplatsen har 6 min till godo, springa varför då? Men det är jag! Man vill ju inte missa bussen måste vara i tid om den kommer tidigt det har mor lärt mig. Hoppar på och pustar ut bussen ska ta mig till stan på nya äventyr, där kommer plånboken försvinna telefonen och pengarna för att sedan dyka upp igen. Ja så är det att vara i stan med sig själv och sin ADBH och idag klämde den rejält när jag skulle iväg men det gör den ju jämt, trycket finns där men jag märker det inte alltid så mycket men idag kände jag av det!

min bok!

Jag var så nöjd med mina sidor till boken 48 hade dom hunnit bli och jag raderade dom alla, hur hittar jag dom igen. Ingenstans finns dom. Nu känner jag mig tom och ledsen. Bara att börja om igen. Men jag är inte bra på att börja m igen. Alla mina dikter allt borta fan för datorer men något har jag nog lärt mig ja något!

Mot nya mål

Idag har jag varit i kontakt med ett nytt familjehems företag. Sävsjöviks förstärkta familjehem, dom jobbar mot kriminalvården. Anmälde mitt intresse och helt plötsligt vill dom placera en 30 årig kille här. Vet inte vad jag ska tänka, känns ju roligt att man är intressant men samtidigt är det ju lite läskigt att ge sig ut på känd mark. Vi får se vad Mikael säger när vi diskuterat saken med varandra i lugn och ro. Vill komma igång igen och arbeta aktivt igen jobbigt att gå och vänta. Det passar inte min natur. ADBHn klämmer när jag måste vänta ibland kan det vara nyttigt men inte så länge. Vi vill jobba. Samtidigt blev Mikael arbetslös igen och då kan ju en extra inkomst komma väl tillpass! Nu drar Daniel i mig så jag måste lämna datorn för att få honom lugn!

Handsprit

Oj vad jobbigt det har blivit att gå på toaletten nu för tiden, för gick man in pissade skvalpade av händerna och så ut igen. Nu ska man helst inte gå på offentliga toaletter. Man vet inte vart svinen varit både dom som beter sig illa och dom som har influensan. När man väl är där måste väskan hängas upp för att inte bli en bakteriehärd Har läst det någonstans. Kvinnans väska är vist en fantastisk snuskig sak.När man ställer den på golvet lite här och där drar den med sig alla bakterier man kan tänka sig. Och sedan skall man sådär snyggt halvstå och kissa. när väl detta är avklarat skall man använda ett tjog av tvål tvåla in sig ända till armbågarna och sedan skölja sig noga. Kranen skall stängas av med pappret du torkar dig med eller med armbågen. Annars får du nya bakterier på nävarna. Nu gäller det att ta sig ut från toaletten inte lätt att låsa upp med armbågen förhoppningsvis har du gått på en toalett där handtaget är låset det gör det enklare.

Väl ute tar du upp handspriten du numera har i väskan för att sprita dig en sista gång man hoppas att du har du fått med dig väskan ut annars är risken att du får göra om prosiduren igen.

Svininfluensan har gjort några glada i allafall Handsprit tillverkarna har sålt sprit mer än någonsin

Och man kan önska och tro att vi svenskar efter detta har blivit mer noga med hand hygienen och att föräldrar tänker efter 2 ggr innan dom skickar barnen eller syskonen till förskolor och skolor då dom är krassliga. Så kanske vi får ett friskare Sverige!

Dela med sig eller snåla

Idag gråter jag, jag gråter som himlen när den öppnar sig. Känner mig mörkare än en natt himmel och tröttare än den gamla alen vid bäcken som inte längre orkar suga upp vattnet den så väl behöver fast det finns där så nära. Det surrar i hjärnan som tusen bin som svärmar och värker i min själ som den värsta tandvärk.

Idag har vi fått veta att min svåger behöver dialys och att han kommer att behöva transplanteras. Vilken med kännande svägerska tänker ni. Men nej jag är egoist elak och själv upptagen.

Min oro ligger i att min man kanske får frågan om han vill donera en av sina njurar, han kanske måste lägga sig på operations bordet för att dela med sig av sin (min) kropp. Och utsätta sig för en risk en risk som kanske leder till att vi förlorar honom, medans min svåger lever vidare.

Självklart är detta upp till Mikael om han vill göra detta för sin bror. Men han har mig, sin son och sin styvson att tänka på. Tänk om vi skulle stå här själva kvar utan hans trygghet och kärlek och det är det som får mig att darra i tanken som asplöven som dansar för vinden.

Jag hoppas och ber att vi, Mikael aldrig kommer få frågan. Att han inte kommer behöva ta ställning till vad han ska göra, och om han får frågan hoppas jag att hans njure inte passar.

Ja jag är självisk och det vill jag ha rätt att vara. Jag vill leva med Mikael och njuta av livet många år till. Kanske få uppleva barnbarn och ett långt liv med den jag älskar och avgudar mest i hela världen.

Ni tycker säkert mycket där ute framför datorerna och det har ni all rätt till, och det har jag också. Detta är min tanke mitt liv och min oro. När jag ser på Mikael där i soffan med Daniel, ler jag, mitt hjärta ler och mina kärlek växer bara starkare. Där vill jag ha honom och inte på något operationsbord. Så nu var det sagt.....

Q träff

Gjorde det igen, gav mig ut i världen. Gjorde något jag förr aldrig brukade ta mig för. Har blivit starkare, mognare...ja fnissa ni men så är det. Jag åkte i väg på en träff med massa tjejer i samma situation som jag är i.

Innan sprang jag som vanligt runt som en yr höna...försökte göra ögonen vackra men masccaran tålde jag visst inte. Ögonen började rinna. Tvätta bort allt igen. Ner med dom viktiga sakerna i väskan. Är telefonen med? japp bara att åka iväg. Gå med snabba steg till bussen. Tur jag kunde åka med 10 i bussen mår alltid bäst då av någon konstig anledning.

Väl på Nisseplatsen började jag undra vad jag gett mig in på men när jag ser mig omkring och ser alla dessa vackra män som finns utanför Utbys gränser börjar jag le och går på raska fötter bort mot Kruthusgatan. Tänk om jag bara tog mig ut lite oftare.
ADBHn klämmer när jag går över några busshållplatser, skuttar fram som en 10 åring och måste ta och skärpa till mig lite jag är ute bland vuxna nu.

Kommer in i lokalen på specialpedagogiska skolmyndigheten oj vad många tjejer. Går och kissar och repar mod innan jag tar mig en stol och sätter mig strax utanför ringen. Hjärtat pickar innanför tröjan undra om det syns. Lyfter blicken och ser ett ansikte jag känner igen det känns tryggt och där ett till. Sätter oss och fikar och jag är tyst en stund rekar läget känner av andas. Massa intryck att ta in men jag känner mig ovanligt lugn trots det pickande hjärtat. Vad gör jag här jag har inte ADHD eller???????

En tjej känner igen mig från Patriks föräldragrupp vi får något att prata om och när man tryckt på min startknapp så är jag igång. Svårt att få mig att sluta. Vi delas upp vi blir 7 i våran grupp. Vi skrattar mycket när vi pratar om våran makabra livssituation. Jag är lycklig har bara en son med fenomenet ADHD dom andra har 2 el 3 till och med 4a.

Skolorna har svårt att tillgodo se dessa barns problem.

Susanna från min föräldrautbildnings grupp dyker upp. Vi ska ses på måndag igen. på fortsättningen, det känns trevligt att ha det att se fram emot.
Fastnar i hallen med två goa systrar. Vill inte gå hem. Vill fortsätta prata prata och prata. Går ut i den friska kvällen tar bussen på Nisse platsen. Har buss "tur" och bussen går direkt, tänk att jag han med den. Hemma väntar familjen. Jag känner mig lycklig och stark. Jag har det bra inser jag.
Vill jobba med dessa människorna men hur gör man det. Ska fundera lite över min framtid. Det kanske händer något i framtiden. Vem vet jag men BHn behåller jag på i alla fall min ADBH. om mannen vill att den andre ska av får jag väl gilla läget! ;)

Djävulen är en kvinna bara så ni vet!

Tar sakta av mig byxorna, granskar trosorna ingående nu handlar det inte bara om att vara snygg, sömmarna ska sitta på rätt ställe och materialet ska vara rätt. Kroppsnära kläder ska det vara med varma med bra pass form. Lager på lager klär jag mig sakta och omsorgsfullt hur det nu går på 5 min. Slänger en snabb blick på klockan när jag hoppar i dom knähöga stövlarna. Ser ut som en enbent stork som är på väg ut genom altandörren när jag får upp balansen och hoppar vidare i rätt riktning mot ytter dörren.

Armarna stoppas snabbt i i hålorna i västen på väg ner för ytter trappan, jag är framme vid grusvägens slut på bara någon minut.

Fram kör limon kanske i minsta laget men den kör mig dit jag är på väg, på ett tryggt och säkert sätt. Jag har sålt min själ till djävulen och det är dit jag är på väg.

Stegar in dörrren som står öppen för mig hämtar det material jag så välbehöver för att vara på den säkra sidan. Håller armarna tätt mot kroppen för att ingen skall se svettringarna som börjar synas under västen. Pratar och försöker vara oberörd. Vet att jag måste göra ett bra jobb, inte för någon annan utan för min egen självkänslas skull. Allt ligger på mig nu. Blir färdig med förberedelserna, fnissar lätt och stegar ut genom dörren för att gå den korta biten över gården till nästa sida det är där djävulen finns. Denne som jag har sålt min själ till!

Jag värmer upp försöker visa mig från min bästa sida ler skrattar underhåller, djävulen ler inte ser på mig med sina hårda kalla ögon. Håller in armarna mot sidorna precis som man ska nu känns det rätt att dölja ringarna under armarna -Tyst och gör ditt jobb, ryter hinhåle Jag tar fart, siktar mot stjärnorna vill upp. En timmes hårt jobb är över. Klarar mig, överlever, är lyckligare än på länge. Mitt jobb är klart Försöker ta mig ner på marken igen. Smärtan i kroppen är olidlig att bara föra samman benen igen gör ont. Tar mig från lokalen. Smiter in på toaletten. Gråter smärtan från såren när jag kissar gör J---la ont. Valde fel trosor igen. Men jag ler ändå. Limon väntar tar mig hem (ja ja det är en polo) . Jag ler än. Tänk att en hopplektion åter är över. Svettringarna finns kvar men jag är lycklig. Jag överlevde. Klarade det. Kanske till och med längtar lite till nästa hopplektion. Gjorde ett bra jobb. Djävulen i mitten fick mig att lyckas hon är nog en bra ridlärare. Nästa gång ska jag hoppa min egen häst och det känns bra jag är en lycklig tjej med ont i skrutten. Trosorna var inte bra. Får nog köpa nya. Men jag ler även när jag kissar jag fixade det denna gången med!

varför är ni så hemliga

Det är så konstigt med alla er där ute som måste vara så hemliga! Eller kanske inte hemliga utan något annat, falska kanske man kan kalla det. Varför säga att man ska vara själv i helgen och sedan få besök. Eller att man inte kan hjälpa till för att man har ont i kroppen, för att sedan säga till någon annan att det inte passade din smak och att det var för dyrt. Varför säga att skorna är snygga när du inte gillade dom eller att tröjan passade när den var för liten.När det verken sårar eller förändrar läget utan bara krånglar till allt och gör det knäppt och tokigt.

Är det så svårt att vara ärliga mot varandra. Jag vill inte veta dina inre hemligheter vem går på date med, vilka mörka hemligheter du bär på bara din ärlighet. Är det ingen som frågar så svara inte det är ok. Men ljug inte, hitta inte på och förändra. Det blir bara så fel. Men du inte känner att du vill dela med dig säg då att det är för privat, att det gör för ont eller att det bara är din ensak. Det tycker jag känns bättre.

Jag är inte utan skuld men jag försöker bättra mig. Jag har hemligheter till och med för min bästa vän men det är bara små små hemligheter som gör att jag är jag och inte någon annan eller någon annans.

Jag vill leva mitt liv och göra det på mitt sätt, men skulle någon fråga vad jag tycker eller vad jag gjorde igår så svara jag ärligt och rakt finns inga omvägar bara rakt fram. Men som sagt jag är inte felfri. Försöker hela tiden ändra mitt tanke sätt och mitt sätt att vara. Kanske jag lyckas kanske jag misslyckas. Men om våra vägar korsas så var ärlig, vuxen och säg till mig om jag gör fel. Om ingen rättar mig kan jag inte göra rätt! Ha det gott där ute och spara på rätt hemligheter det gör dig så mycket mer spännande!

Vi ses där ute i verkligheten, där det är lättare att hålla inne på hemligheterna för här i syberspace så blottar vi oss mer och mer och det gillar jag!

ljus

Framför mig dansar lågan den rör sig sakta, sakta men den fångar min blick. Doften smyger sig sakta genom rummet och fyller den med en hemtrevlig doft av apelsin. Värmen den för med sig kryper in i kroppen på mig. En mörk ruggig dag som denna känner jag att det verkligen är ett måste. Jag darrar ända in till märgen och undrar om jag någonsin kommer att bli varm igen. Koppen som står brevid mig ångar hemtrevligt av det gröna te som fick best i test i GP i går. Gott att man inte tvingar i sig några gifter utan att antioxidanterna kan göra sitt i denna slitna uttröttade kropp.

I köket hör jag ljudet från diskmaskinen som gör sitt jobb, lät trevligare förr när man hörde mamma stå i köket och slamra med disken men den tiden är förbi. Nu är det ljudet av diskmaskiner som pulserar genom hemmen. På väggen tickar klockan som nästan våldtar en om man fatsnar i ljudet. Ett aggressivt tickande som för en framåt i tiden en sekund åt gången och jag åker med på den resan. Jag har inget val varje minut varje timma för den mig genom vardagen och tiden smyger iväg med mig och plötsligt har en vecka gått igen.

Hunden ligger i mitt knä och bjuder mig frikostigt på sin värme och jag tar vara på varje liten gnutta . Tackar och tar emot, måste utnyttja all värme som jag kan få för att få igång den nu lite äldre och lite mer slitna kroppen. Idag fredag kommer att vara en ny dag i mitt liv första dagen för någon sista dagen för någon annan. Ska nog försöka sprida lite värme idag för alltid gör det nog någon lite gladare och varmare. Ha en bra dag där ute i villor, radhus och lägenheter och om ni känner er lite slitna och kalla tänd ett ljus det värmer lite i alla fall...men hade varit bättre med en brasa men vad hjälper det att fundera på det....... mina ljus får duga för mig!