SkrivPuff: Utmaning 303 - 30 oktober#links#links

Barnen rör om där uppe, dom vet vad som väntar. Städningen är alltid starten på eftermiddagen hos mig. Vem får välja bok frågar dom i kör från övervånignen.- Ja vem får välja bok idag, svarar jag och hjärnan går på högvarv. Vem var det nu som valde igår? - Kan vi lotto snälla, kan vi det med namnen på en lapp - Lotta, visst kan vi det säger jag och rättar ordet utan att någon har märkt det. Bra ide´tänker jag och barnen skriver sina namn på var sin lapp. Lägger dom i guldskålen och jag drar en. -Tuva du får välja bok idag och sitta i knät, meddelar jag högtidligt. På lätta fötter springer hon upp för trappan, väljer boken dom svarta svanarna. Den väljer hon alltid för det är hennes favorit.En ryskfolksaga som jag vid detta laget kan utantill hon med.

Efter en stund av nästan andakts tystnad är det dags för stunden då vi alla ritar på varandras ryggar och gör bulleri bulleri bock, ibland gissar vi fel och i bland rätt. Nu kan jag utantill vad barnen ritar. Blir nästan samma sak varje gång men ibland glimtar dom till och byter motiv att måla, då blir det svårt att komma på vad dom ritat. Efter detta väntar höjdpunkten. Mellanmålet. Stunden då vi sätter oss ner tillsammans och njuter av att dagen närmar sig sitt slut och att vårat sug i magen ska bli stillat. Barnens magar är som skalmans mat och sov klocka dom vet med säkerhet när både lunch och mellanmål serveras.

Dom väntar med spänning vad dagen har i sin skattkista och just i dag är det en underbar solig em. Ta på er säger jag vi äter ute på frammsidan. Alla springer och kissar och hoppas snabbt i overallerna.Det är lyckliga barn jag släpper ut. Jag kännner en viss sorg i hjärtat för att jag vet att det antagligen är en av årets sista måltider ute. Jag ber barnen plocka var sitt äpple innan dom sätter sig gatstenen framför huset. 7 små underbara barn klädda i hösten alla färger får mig att le när som diskuterar om vantarna ska vara på eller av. Snabbt brer jag smör och leverpastej på några rågrutsknäckebröd. Alltid svårt att få rätt mängd smör då det hamnar så mycket mellan rutorna men barnen gillar det. Någon ber om ost och någon vill bara ha smör.

Hundarna rusar runt bakom dom. Den lilla Dolly far som en vante när Gazza schäfermixen slår omkull henne men hon är lika snabbt på benen igen och är beredd att leka. Löven doftar höst och genom grannens ventil känner jag doften av nybakat bröd. Det vankas mellanmål där med tänker jag. Barnen slurpar i sig mjölken i dom färgglada muggarna från IKEA hur kan man klarat sig utan dom undrar jag samtidigt som en mugg far omkull och mjölken rinner ut på asfalten. Ett par rädda ögon titta på mig. - Gör inget säger jag tur attt vi var ute, titta vart mjölken rinner rakt mot brunnen. Barnen pratar och diskuterar hur mjölken rinner. Vi bestämmer att jag ska hämta lite vatten så vi kan testa hur vattnetn rinner när mellanmmålet är klart. Ännu ett mellanmål är avklarat barnen leker med vattnet jag hämtat, någon måste kissa igen och jag med. Men gud va hungrig jag är, jag har glömt att äta själv, det händer ibland. Men det gör inget. Jag sätter tänderna i ett rött underbart äpple i från trägården och ler åt hundar ungar och hemgjort äppel vin...om man nu gjort något sådant. Det får bli nästa år tänker jag och vet att det nog aldrig kommer hända. -Vad ska vi äta i morgon Anna ,frågar Rebecca. -Pannkakor kanske? svarar jag för det är ett bra mellanmål, tycker både jag och barnen och då glömmer jag inte att äta det kan jag lova.SkrivPuff: Utmaning 303 - 30 oktober#links#links

Regnbågensfärger

Har just avslutat ett möte med många, med många människor, med många känslor och med många tankar. Vi utvecklas i mötet med människor. Det är orden, känslorna och platserna vi möter som gör att vi blir dom vi är. Utan alla er jag mött i mitt liv, hade det inte varit denna Anna som nu sitter vid datorn, som suttit här.

Jag upplever det ni berättar, lever i de känslor ni känner. Gråter dom tårar ni fäller. Jag blir ett med er en kort stund i mötet. Jag säger inte att jag älskar er alla, att era tankar är mina, men jag tar emot, silar, sorterar och sparar det jag behöver för att bli stark. Men det jag inte har sparat har ändå påverkat mig, har skrapat på min yta så den har förändrats. Ni alla hjälper mig att formas, formas till den äldre visare och tryggare person jag är. Fötterna står lite stadigare i marken . Även om ni inte kan se det så känner jag det. Jag känner ett lugn som är skönt att känna.

Jag är tacksam för alla människor jag har runt mig en tacksamhet som är svår att förklara med ord. Utan att genom vara den jag är så får ni ändå del av den tanken och känslan. Ta vara på era möten, lär er något av varje människa ni möter spara på ord tankar och känslor och fyll eran palett När livet närmar sig sitt slut skall ni måla en regnbåge i alla världens färger och förhoppningsvis ska ni finna skatten vi regnbågens slut.

Slussarna man ska ta sig förbi!

Båten ligger där, slussarna öppnas.....vänta på mig min båt är ej förtöjd. Fendrarna är inte ute. Jag kommer slås sönder, förstöras. Vatten massorna är så otroligt starka. Måste hålla mig kvar. Måste ta hjälp. Men hur jag än ropar hör ingen mig. Ingen kommer för att ta emot tampen ingen angör min båt. Konstigt nog har jag tagit mig igenom otaliga slussar. Klarat mig själv, fått hjälp och givit min hjälp till andra. Och jag kommer klara det denna gången med inte på rätt sätt utan på mitt sätt När jag blickar fram är det långt kvar tills det att kanalen tar slut, många slussar kvar att slussa. Men har jag kommit så här långt kommer jag till slut hamna ute på öppet vatten kunna känna vindarna i seglet lägg an lägga bi. Jag kommer nå mitt mål som finns i horisonten, kommer le mot solen, mot vindarna som för mig fram och minnas alla slussar och känna styrkan dom byggt upp i mig. Minnena kommer jag vårda ömt. Att växa som människa är stort och det gör jag varje dag. Här i slussen här och NU!

Man finns där för varandra!

Satt på bussen för 11 dagar sedan och funderade på vad jag sysslade med. Jag är ju inte klok när jag håller på som jag gör. Skaffar en häst som jag ska hand om själv, ja inte helt själv men nästan. Jag har ju medryttare men som det är nu står jag ju själv för hästen att ha koll på allt osv.

När jag sitter där på bussen börjar knäna skaka lite, det är tid för jungfru turen. Läskigt men ok.

3 gången nu jag har tagit in en häst i stallet som ska vara min. Undra nu om jag och Caramell kan bli dom följeslagare som jag så länge längtat efter. Så jag slipper leta vidare och vidare och vidare.

Vet inte riktigt hur jag ska bete mig, inte heller hur hästen kommer bete sig. Spännande, pirrigt nästan otäckt. Som tur e finns det någon där i stallet som kan hjälpa mig när jag känner mig liten och ynklig, när jag plötsligt nästan inte kan dra en sadelgjod. Någon som stannar och ser mig rida som ser till att jag inte ramlar av eller gör mig illa. Det är trevligt med sådana vänner.

Och i vårt stall är det så man gör. Man finns där för varandra och det är just det som gör att jag vågar ha häst på egen hand, som gör att jag vågar ta på mig ansvaret.

Ja första ridturen var väl inte helt ok och inte heller andra men det kommer bli bättre när vi känner varandra bättre. Vi får utvecklas tillsammans och bara njuta av resan dit. Alltid lär jag mig något. Hon är ju söt i alla fall! Hoppas ni får en bra dag där ute i stallgångarna och har ni inga stallgångar att gå i se till att skaffa er det, det är i alla fall värt att pröva!

Ute på djupt vattten

Simmar uppströms, vattnet är kallt. Känner snart inte min kropp längre. Hör ett ljud som överröstar vattnets forsande. Lyssnar och försöker finna ut vem som gör detta ljud. Det är jag! Det är jag som hackar mina tänder så att alla andra ljud överröstas. Måste koncentrera mig på att simma nu. Det handlar om över levnad, att överleva kylan djupet och strömmen som kan dra mig med. Land finns där framför mig, det är bara att simma på....ska jag ge upp, men det gör jag inte nu inte sen aldrig...jag är en fighter, en fighter som tar nya tag nya kraftfulla simtag som tar mig framåt. Framåt i strömmen, framåt i vattnet, framåt i livet. Livet som forsar kyler och ibland drar mig bakåt..Men med min kraft, tron och längtan tar mig fram, fram mot land, värmen. Ibland hamnar man i vattnet, ibland står man på torra land och är inte nöjd med det. Men nu är jag nöjd bara det är torrt runt mig, om mina tänder slutar hacka och jag slipper värken i min trötta kropp. Det lilla gör mig lycklig i dag och det stora gör mig överväldigad. Simma lugnt där ute och se till att flytvästarna är väl knäppta och på. God natt

Snurrigt,men vinden finns där i seglen

Oj vad snurrigt det kan bli....upptäckte att jag bloggat om samma sak två gånger inte bra. Man e lite virrig ibland. Är trött som bara den. Det tar på krafterna att ha en ny person boende hos en.

Hästen har ju landat med...det kommer nog bli bra bara jag får till det med familj, jobb och djuren.

Hoppas att jag hittat rätt denna gången det hade varit skönt att ha hittat en häst som jag kan utvecklas med...behöver lugnet nu men vi får se vad det landar.

När det gäller vår prinsessa som vi har boende hos oss vet jag inte vad det kommer att hamna vet inte ens om hon kommer stanna hos oss. Snart har prövotiden gått och det har gått sådär tycker jag! Hon är blyg och tyst men vi låter det rulla på. Får se vad som händer det är inget vi kan styra över så vi lägger inte ner någon energi på det!

Kämpar vidare med livet i allmänhet det kommer bli intressant att se vart seglena för oss om vinden kommer vara frisk eller om det kommer bli stiltje. Men det tror jag inte det blir det sällan i mitt liv.

Nu ska bordet dukas och frukost mackor rostas och det är ju där mitt liv är nu...i en brödrost nja nu blev det nog tokigt. Men i kylan hade det varit gott att krypa ner i brödrosten och få lite värme . Marmelad eller ost varför inte båda. hej på dej lever pastej

Vad har jag igentligen?

Sitter här och funderar över mig själv och vad jag har. Var på en föreläsning förra veckan när det gäller ADHD. 3 modiga tjejer pratade om sin ADHD och jag började tvivla. Är det så kanske att jag inte har någon ADHD men något är det ju. Jag kommer aldrig ta mig för att göra en utredning det tar för mycket tid och kraft. Den kan jag behöva till något annat.

Men visst hade jag åtta av tio på de tester dom gjorde på Patrik både när det gäller impulsiviteten och koncentrationen nått konstigt är det ju. Men jag har alltid haft strategier och sätt att hålla ordning på mig själv och min vardag.

Barnomsorgen är grym att jobba i med sina dagliga rutiner allting på samma tider. Det behöver jag. Handlar alltid i samma butik annars vet man inte vad man kan komma hem med. Gör ungefär samma saker på morgonen, går jag utanför ramarna blir inget gjort i huvudtaget. Går alltid till bussen vid samma tid annars mår jag pest alltså så åker jag bara med bussarna som går 10 i och aldrig någon annan tid. Helst cyklar jag men då är jag totalt livsfarlig, väldigt mycket att ha koll på och att utföra samtidigt men jag är 37 år och har överlevt hittills så jag ska nog klara det ett tag till.

JA inte vet jag vad min diagnos hade blivit men jag har ju gett mig själv diagnosen ADBH. Vissa dagar klämmer den mer än andra men i det hela klarar jag mig ganska bra!

Har jag eller inte?

Undrar över hur det egentligen ligger till med min ADBH, visst känner jag att den klämmer ibland och visst hade jag mer poäng än Patrik på testen även om jag bara beräknat utifrån Patriks test resultat, Men när jag träffade tjejerna på föreläsningen började jag fundera över hur det ligger till.

Visst e jag snurrig o sammanhängande och har svårt för en del, kan inte läsa en instruktion och har alltid bråttom med allt. Kan inte sortera strumpor,och dela ut papper är inte min starka sida. Men jag kan jobba, skriva samtidigt som jag lyssnar laga mat och torka snor samtidigt och få ut 7 barn till kl 9 och sen igen till 15. Ja jag är ganska bra på det jag gör bra och dålig på det jag är dålig på. Hur stänger man tex skåpsluckor....ingen aning har aldrig lärt mig. Kanske inte ska identifiera mig som Anna ADHD utan hon som är lite mycket i bland. Nä jag vet inte? Ha eller inte ha vad spelar det för roll....klämmer ADBHn så gör den men sånt e ju livet!

Du steg in i vårt liv, smög dig in genom dörren. En sådan uppenbarelse, en sådan liten kvinna. En skönhet likt en prinsessa från södern. Du syntes inte, tog ingen plats. Vad kan vara problemet tänkte vi, vad gör du hos oss?

Men inom dig bor en tiger så svår att tämja, du sträcker ut din hand ber om hjälp, led mig stöd mig, finns där för mig, sätt upp mina galler ge mig rätt föda. Ge av er kärlek låt mig krypa in i er famn

Vi ska låta dig återhämta dig utveckla dina positiva styrkor, låta dig bli den drottning du har sådan rätt att vara. Vi släpper sedan dina bojor låter dig gå fri låter dig hitta din plats i livet. Men vi stänger inga grindar, låter den stå och slå för när du sedan behöver komma tillbaka är det bara att smyga in hitta platsen i boet och bara njuta av den tokiga plats vi kan erbjuda dig Välkommen Prinsessan