mitt barn om än ett extra!

Ligger i min säng när telefonen ringer klockan är bara 9 och jag undrar vem som ringer så tidigt en söndag morgon.......det är nästan så att jag hinner känna mig lite irriterad innan sonen kommer med telefon. Han tittar på mig och säger glatt att mamma är vaken. Strax har jag telefonen i min hand och med en trött suck svarar jag Anna.

I andra ändan är ett "barn" ett barn som inte är mitt som ändå är en del av mig grattis på morsdag säger han mamma svarade inte så jag ringde dig. Jag ler med hela min kropp och känner mig lycklig, lycklig att han tog sig tid att ringa mig på morsdag.

Samtalet kommer från Skänninge anstalten där han sitter och avtjänar sitt straff som klottrare missbrukare och langare. Vi hade honom till låns under 1,5 år tuffa svåra dagar med mycket bråk och tumult. Dagar av sorg och även av glädje. Han fixade det inte hela vägen ut, han fixade inte att leva under våra regler och förhållnings sätt. Knarket drog mer än vad vi gjorde.

I dag sitter han där och grunnar på sina synder och han ringer mig på morsdag till lilla mig.
Jag önskar att jag kunde ta hit honom, hålla honom nära och säga att allt ordnar sig men jag vet att det inte är så enkelt, att det inte är så det ska bli. Men jag vill att han ska veta att vi alltid finns kvar här och väntar på hans samtal och att vi ser fram emot hans korta men intensiva besök.

Det är med en go känsla i magen jag lägger på och är tacksam över att någon kommit ihåg mig på mors dag även om jag bara har honom till låns!

Kruthusgatan!

På våning 6 på Kruthusgatan 17 ligger ett ställe där det känns ok att vara mamma till ett barn med ADHD att ha ett barn som inte är som alla andra. Här möts vi skrattar och gråter, vi berättar och lyssnar delger och tar emot.

Här möts vi människor som har konflikter till frukost, oro till lunch, förtvivlan till middag och ångest till kvällsmat......här möts vi som kan skratta åt eländet och älskar dessa ungar trots deras konstigheter och deras underliga annorlunda sätt att möta verkligheten.

Här möter jag föräldrarna till dessa kreativa barn som med sprudlande entusiasm har en förmåga att hitta på en det ena en det andra, som inte någon annan hade kommit på iden att göra. Det finn även föräldrar till de barn utan motor som tar timmar på sig att starta upp något som aldrig klarar av att avsluta. Här möter vi föräldrarna till de barn som har mött fler vuxna och utretts mer än de flesta vuxna i min omgivning. De föräldrarna till barn som kämpat mer än en elit idrottare för att lyckas i livet och de som ständigt råkar ut för det motsatta.

Ja här möts vi en brokig skara av människor i samhällets alla olika samhälls skick som vill och önskar att vi kan hjälpa och lära oss förstå vad våra barn behöver för att lyckas i livet.

Under dagen pratar om att vi behöver en överlevnads manual, likt en utrymnings plan vid brand...som hjälper oss att hitta ut även om röken ligger tät och vi har svårt att se och att andas. Vi behöver hitta de vägar som ingen annan som inte varit i våran situation kan ge oss. Det är genom gemensam kraft vi kan sammanställa denna manual ge varandra denna möjlighet till hjälp till själv hjälp. För i våran situation är det ingen som hjälper om man inte skriker högre än alla andra och om vi själva inte har ett överlevnads kitt.

Vi har genom livet funnit ut vägar som kan leda och hjälpa varandra och det är med stolthet jag säger att vi är dom som kan. Vi är dom som sitter med kunskapen. Och i dag har vi fattat det beslutet vi ska själva utforma våran utrymmnings plan. Vi ska föra vidare våra kunskaper och våran erfarenhet.

När jag går ut från Kruthus gatan 17 idag är det rakryggat stolt med en känsla av glädje. Trots sorg och bedrövelse så ska vi göra något åt problemet och jag ser redan fram emot nästa möte där vi kommer bubbla och tjattra och få massa gjort som kommer andra människor till gagn det hoppas jag i alla fall. Ses på Kruthusgatan.......alla goa kämpande människor....vi är vinnarna för vi ger aldrig upp!

Fb hjälper mig att minnas!

Patriks och Bilels skolavslutning närmar sig med stormsteg....försöker tänka tillbaka minnas min egen nionde avslutning. Ser mig själv med vit toyboy klänning höga lila pumps och sluta nian keps där alla skrivit sina autografer på. Lila och vita band hängde där bak på den. Många hälsningar många vänner....vad gör dom i dag var finns dom och vad händer i deras liv?

Kabarén som vi gjorde blev ganska bra inte toppen men ganska bra, lite sånger några texter lite dans...... lite kul hade vi allt. Roligaste var att jag inte lär Jenny Bergren sjunga i kabarén för hon sjöng för dåligt enligt mig. Idag är hon super stjärna i Ace of Base och jag är dagmamma ja livet kan bli konstigt ibland. Referens ramarna är i dag annorlunda än vad mina var då. Jag ville hellre att Paco skulle dansa han var ju snygg och det var ju jag som bestämde Bäst att passa på.

Vi stod där på trappan och sjöng We are the world, jag sjöng solo en vers, gud vad jag tog i jag var stjärna för en stund. I klassrummet fick vi en ros och våra betyg...sen minns jag inte mer antagligen åkte vi väl till Åmål på kvällen eller var vi på Liseberg?

Då tyckte jag antagligen att det var den viktigaste dagen i mitt liv......men idag minns jag väldigt lite bara mina snygga lila pumps oj vad snygga dom var. Där älgade jag fram genom Gamlestadsskolan med mina långa ben och mina vackra fina lila skor. Minns mer av studenten det var en sorgens dag då jag skulle lämna Dingle skolan. Festen hade varat en vecka jag var sliten och trött skulle åka direkt till Åmål fick åka Porshe. Det var kanske fräckt men jag sket i det. Fy vad hemsk dag en så svart dag hade jag aldrig då upplevt.......jag slets från mitt liv och mina vänner hur skulle jag överleva. Konstigt nog så gjorde jag det och jag lever än med mina minnen väl bevarade i hjärtat. Jag och en god vän tar ibland fram minnena dammar av dom tittar kärleksfullt på dom, skrattar åt det som var kul, suckar åt det tragiska och stoppar tillbaka dom djupt in i hjärtat igen.

Det är underligt hur livet förändras vad som är viktigt och vad som betyder något för en i livet......jag saknar Gamlestadsskolan ibland Johanna, killarna som var födda 74, konditorit kiosken rasterna....mamma i bamba men oftast inte. Dingle saknar jag oftare gemenskapen festen, utmaningarna och vissa lärare. Det finns saker jag önskat jag gjort saker jag önskat jag kunnat säga saker jag kanske skulle låtit bli att gjort men i det hela var det en bra tid........den tiden jag har nu, är en skugga och ett minne av det jag fick med mig då. Jag är i dag en mognare mer stabil människa med en 15 årings nyfikenhet och entusiasm jag vill inte göra om allt men jag önskar att mina minnen varit starkare och jag haft fler att minnas dom med. Vart är ni allihop.......tack för face book för för där får jag möta några av er och ni hjälper mig att minnas.

Du.........

Jag vaknar brevid dig......tittar på dig och känner värmen krypa genom hela min kropp. Den startar i magen och sprider sig sakta som solen strålar som stiger över horisonten genom hela min kropp. Ditt ansikte börjar bli fårat av livet och ditt hår skiftar i grått. Du ligger där tryggt och lugn likt ett barn som lever helt utan bekymmer. Dina andetag andas lugnt och jag andas med dig. Våra andetag blir ett.

Det är en fantastisk känsla att få vakna varje morgon jämte dig att se dig ligga där och veta att du är min och att du älskar mig utan krav och komplikationer Den dag du sa ja till mig sa du det till hela mig för den jag var och inte för den någon vill att jag ska vara det är en otvingad kärlek starkare än allt annat.

Nu ligger du där som så många mornar före denna, jag kryper nära känner dig och njuter. Du rör på dig mumlar lite och jaga trycker mig ännu närmare. Vill nästan krypa in i dig! Du luktar varm och Du. Den doft jag så mycket älskar just för att det är du.

Där inne i din kropp finns du kvar den 32 åriga killen med glimten i dom bruna ögonen, dom gnistrar än när dom ser på mig. Trots att ålder sätter sina spår blir du bara vackrare. Och den glädjen du hade då ger du mig än även om du är tryggare och mer stabil. Våra ryggsäckar har blivit tyngre och fullare av livet men vi delar bördan lika och behöver någon av oss vila tar den andra över tyngden en stund och ger den andre lite andrum.

Du ligger där brevid mig rullar över och tar in mig i din famn. Tittar mig in i ögonen och säger med kärlek i rösten - du e knäpp. Sov nu.

Jag kryper nära och somnar om........

solen skiner på min dröm......

Hoppar ur bilen vid Frode Larsen har en bit att promenera ner till stallet. Solen skiner genom mörka moln. Några droppar signar ner från molnen i en sista suck från det tidigare regnet. Stegen ner till stallet är lätta trots dom tunga jodpushen på mina fötter, fyllda av stål i stålhättan som så många gånger räddat mina tår. Mina låga strumpor påminner mig om min idioti att inte ta ett par ridstrumpor på mig då skavet från shortchapsen gör sig påminda. Men inget kan göra mina steg tunga i dag....i stallet väntar min Freja min första egen inköpta häst och det är en spännande resa jag startat. Jag känner att denna gången har jag nog rätt packning med mig för att klara resan....... hoppas jag.

Det har blivit ett antal timmar framför datorn och hästnet där häst efter häst varit min drömhäst eller inte. Diskussionerna varit många om pris, ålder, kön vad skulle vara rätt för mig. Ville ha en valack helst skimmel, gärna runt tio och självklart med ett namn på k eller c. Nu blev det ett brunt sto på F men visserligen en bra ålder 9 år. Man kan ju inte få allt eller!

När Ann hittade Freja på nätet hade vi pratat om henne några månader tidigare Ann tyckte att hon skulle passa till ridskolan och sa då - en sådan häst skulle passa dig Anna. Hon försvann från nätet men kom tillbaka efter ett tag hade gjort en resa till någon ridskola i Stenungsund. Hade visst sparkat bakut i galoppfattningarna och passade inte, men det var nu bort tränat.
Efter ett snabbt beslut tog vi bilen och for i väg. MJ är ju så gullig och lånar oss bilen i alla möjliga situationer. Vad vi pratade om och vad som hände under resan är en berättelse för sig och det får bli en senare historia att berätta. Väl framme behövde jag inte mer än sitta upp innan jag kände att detta var rätt häst. Jag travade och galopperade och tro det eller ej ägaren lyckades få mig att hoppa...inte snyggaste språnget men jag gjorde det.
beslutet var lätt och en vecka senare hämtade vi henne i min gröna transport med Mjs gröna car. ÅÅÅÅÅ vilken underbar känsla!

Nu när stegen närmar sig stallet känns fjärilarna i magen hon står där inne och väntar på mig eller gör hon har ju ingen aning men hoppas att hon gör det att hon lika gärna vill vara med mig som jag med henne.....hon känner mig ju inte än men jag hoppas att hon kommer längta lite efter mig om nu hästar kan längta.

Inne i stallet skyndar jag mig att plocka fram longerings sakerna har bara 15 min på mig att hinna bli klar till pausen när jag inser att alla rider inne i dag och att jag få ha paddocken för mig själv. Det är en otroligt skön känsla. Gillar inte att longera med andra i paddocken och älskar tystnaden och lugnet där nere mellan träden, då är det skönt att vara själv ibland.

Tar hästen vid handen och går ner........hör fåglarna kvittra solen ler mig i ansiktet och jag njuter av att andas, andas samma luft som min häst som går där med klapprande steg. Brevid mig jag känner värmen från den stora trygga kroppen när vi går där sida vid sida ner mot paddocken.

Vi strövar runt en stund innan arbetet börjar lite skritt, trav och galopp på volten innan det är dags att byta varv. Har nu fått sällskap av min syster. Alltid roligt att se hennes ansikte där vid bänkarna. Jag ler och tänker att jag är lyckligt lottad som har min familj så nära, så nära som jag själv vill. Tar en promenad tillsammans med hästen runt slingan...vi börjar lära känna varandra jag och Freja men vet att vi ännu har en lång resa kvar att göra innan vi känner varandra på riktigt. Nu känner vi bara oss fram som ett ny förälskat par rör varandra buffar och smeker, ser bara det roliga och längtar till nästa stund tillsammans i alla fall jag.

Syster yster går och kollar på dottern som rider medans jag putsar och borstar och får pälsen att skina. Doftar in doften från min häst. Hästdoften blandas från shampot från lördags duschen och det är behagligt att snosa på henne. Hon står där och halv sover medans jag mockar hennes box Anna bråttom har gjort sin box innan dom andra häst ägarna ens hunnit tänka tanken.....jag är snabb det vet jag och ler åt deras gliringar inget elakt, vi gillar att busa med varandra. Öppnar hennes halv dörr mot friheten så att hon kan titta på folk som kommer och går. Dags för mig att ge mig av. Hoppar in i bilen och längtar redan till i morgon. Mina smutsiga händer minner om en härlig efter middag i stallet och jag kommer ju tillbaka det gör jag ju ju jämt......bilens motor brummar igång och gasen trampas ner vi rullar och jag ler, ler åt att jag har MIN häst i stallet och i morgon ska jag rida för första gången.

Det händer saker!

Det händer saker i mitt liv saker som jag inte har någon som helst förmåga att göra något åt, sedan händer set saker som jag helt och hållet själv bestämmer över. Det är så våra liv ser ut.

När jag sitter utan för Storås ridhus och rensar ogräs så tänker jag på mitt liv. I stallet står min nya häst en häst som jag äntligen har hittat som jag sökt med ljus och lykta efter. I mitt hem gapar min sons säng tom han är på rymmen just denna dagen som jag sitter där utan för Storås med mina händer i jorden.Det är fixar dag och runt mig pratar glada människor skrattar ler. Jag ler med, skrattar konverserar. Ingen kan se på mig att jag gråter sörjer det barn som är en del av mig, sörjer att han gör mig så illa. I stallet står min häst och tuggar sitt lunch hö och jag gräver i jorden med mina fingrar.

Vad gör du där? undrar du säkert, varför sitter du inte hemma och väntar på din son, varför ringer du inte alla samtal, vad gör du där? Är det så en mamma ska göra som bryr sig om sitt barn, varför sitter du inte gråtande vid telefonen och väntar.

Ja varför gör jag inte det. För hundrade gången för jag den röda telefonen till mitt öra slår hans nr. Jag vet att den kommer svara att han inte går att nås. Han telefon är avstängd som den varit dom sista 16 timmarna. Men jag ringer igen.

Jag gräver med mina fingrar sliter bort ogräset och tar mig framåt en liten bit i taget. Precis så som jag gör i livet en liten bit i taget och i stallet står min dröm och tuggar sitt hö.

Drömmen om barn har alltid varit så stark alltid varit så själv klar för mig.. Klart man ska ha barn dom är glädjen i livet....ingen berättade om sorgen....sveket och lidandet... bara om glädjen och självklarheten i att ha barn. Hade jag vetat det jag vet i dag är jag inte säker på att jag skaffat barn inte säker på att jag utsatt mig själv och min omgivning för det dom i dag får utstå.

Kvällen innan hittade vi honom i Gamlesta´n glad tillsammans med sina vänner...vi försökte få med honom i bilen han sprang och jag efter sprang som en idiot genom Gamlestadens gator jagande min 16 åriga son för att få hem honom att äta glass och maränger jag köpt för vi skulle ha mys. Men det blev inget mys det blev en jakt genom Gamlestaden barfota, idiotiskt med glada festande människor runt som nog inte fattade något.

Denna dag sitter jag med jord på mina fingrar och ett hjärta tyngt av sorg......i stallet står min nya häst och tuggar sitt hö det skulle varit en glädjens dag.

När jag grävt färdig hämtar min man mig, min man som är min styrka och kraft som finns kvar som inte försvinner......han ler när han ser mig och jag ler tillbaka men mitt hjärta gråter för min sons säng gapar tom.

Det värsta är att det finns folk som inte tycker att jag gör tillräckligt som inte tycker att jag tar min mamma roll på allvar för att jag inte sitter och tittar på hans träningar för att jag inte umgås med honom, det finns dom som dömmer och inte kan förstå hur jag kan ha en häst i stallet som står där och tuggar sitt hö när jag istället borde ägna mig åt min son.

Men dom har inte heller ett rum där sängen gapar tom, dom har inte heller en son som min och det önskar jag ingen i hela världen.

På kvällen far vi till stallet igen, min man och jag och den lille sonen med en kompis. Vi sitter i solen fikar pratar vi badar hästen och låter den torka i solen...hundarna leker och solen värmer, värmer min kalla och frusna själ.....jag ler ler åt min brokiga familj medans lillsonen springer runt slingan och min man klockar honom. Jag ler åt min familj som fortsätter leva trots att sängen hemma gapar tom.

Jag för åter luren mot örat men ringer aldrig hans nr jag vet att det är lönlöst medans hästen tuggar i sig sommarens första gräs..........och jag känner mig lite lycklig.

Jag har ännu några år framför mig av oro slit och jobb med min son som har diagnosen ADHD det händer saker som inte ska hända och kommer nog alltid att göra.....men jag har min familj och min häst som gör att mitt liv blir drägligt. Hästen gör mig lugn och min familj ger mig trygghet. Mina vänner i stallet forsätter skratta och ger mig en chans att andas i det som är jobbigt.

När jag kommer hem ringer telefonen kl är 21 min son hör av sig, jag gråter skäller men andas, andas igen vet att han mår bra....jag kan gå till sängs denna natt och sova lugnt....och i stallet står min lycka och tuggar sitt hö i morgon väntar en ny dag då kanske jag kan glädjas åt min häst som står där och tuggar sitt hö..............