dr house

Hjälp sökes av doktor House och det genast. Sjukdommen tär på min kropp och ingen kan egentligen sätta fingret på varför mitt sår inte läker. Ibland kliar det så förbannat att jag bara måste klia tillbaka och då far skorpan av och gör förbannat ont. Andra gånger när jag tror att allt börjar bli bra, varar det och det rinner gägga ur det. Inte luktar man så gott heller när man är en var härd.
Jag önskar jag kunde hitta rätt plåster, hitta rätt örter och sedan få såret att läka.

Konstiga är att jag inte riktigt vet när jag fick det och varför men nu förstår jag dom som har det där gapande såret som bara tär och tär på en som aldrig riktigt läker samman. Det behövs bara så lite så slits det upp igen.
Skulle behöva en gasbinda så stor så den täcker hela kroppen så jag likt en mumie kunde vandra runt på gator och torg men inte hade det varit bra heller för då skulle såret inte få någon luft och då inte heller läka. Ja det är bara att söka vidare efter vad som hänt och varför. För det är väl så dr House arbetar för att hitta botemedlet till sina sjuka patienter. Ja bara att söka vidare efter svaren för jag vill bli av med mitt jobbiga sår!

Att känna kan vara svårt

Känslor styr man inte över, dom bara finns där sorg glädje nervositet osv. Man kan försöka styra dom men dom bara finns där automatiskt. Inget man göra, man kan ju alltid försöka ändra sina tankar, inte gå in i dom sjuka tunga tankarna som gör en rädd och ledsen utan låta tankarna skingras och flyta iväg men det är inte lätt. Samma sak är det med kärlek och hat, inget man lätt kan bestämma över precis. Hur många gånger försökte man låta bli att vara kär när man var yngre när man visst att det var lönlöst att vara kär i killen i 9an när man gick i 7an min inte hjälpte det inte ...det pirrade lika mycket i magen i allafall och man grät på kvällarna för att han inte ville ha en. Knäppt.

När man nu är äldre och har mer erfarenhet hade man ju trott att det skulle bli lättare med kännslorna men inte, ibland känns dom tyngre och svårare. jobbigt som fan. På samma sätt är dom lätta känslorna som glädje så mycket värdefullare.

Försöker fylla på med glädje och lycka men ibland är det svårt. Svårt när tankarna tar över med frågor och funderingar....när man inte får dom svaren man vill ha utan man får gå där och tippa som om golvet vore fyllt av glas. Ja inte är det lätt att leva vare sig man är 14 eller 38. Jag vet bara att jag vill må bra och jag måste få chansen att hitta mig själv igen så snälla hjälp mig prata med mig om hur du känner jag kan inte gissa mig till hur du vill ha det livet är för kort för att sörjas och funderas bort tvivla och undra. Jag älskar att leva och vill göra det bra NU och HÄR. Ingen annanstans!

go tjejer!

Skyndar mig in efter att varit i stallet, måste fylla batterierna med lite energi och fläskyttrfileen passar bra till det med lite keso. Hinner nästan inte känna smaka på det jag stoppar i munnen äter för fort igen, trots att jag vet att jag måste stanna av göra saker långsammare. Men idag är det svårt det pirrar lite i magen på mig då jag ska upp till friskis och ha ett pass med utbynäs flickor 96/97. Gud va kul!

Får skjuts av svågern det är hans lag jag ska träna,han har baksätet fullt av tjejer och jag tänker att det kommer i allafall 3 tjejer och 2 tränare som jag ska slita ut i dag. Väl uppe på friskis är det faktiskt ganska många tjejer där som kommit för att träna. Pigga fnissiga kramande tonårs tjejer. Detta vet man aldrig var det ska sluta.

Tar med tjeterna till källaren för att byta om sedan så går vi upp mot sal 2 min favorit sal. tjejerna ställer sig i ett hörn medans jag laddar spelaren. Sedan bara det flyter på vi tar fram sakerna vi behöver och börjar uppvärmningen. Tjejerna har mer go än vad jag väntat mig och kämpar på bra. Vissa behöver lite mer puch andra klarar sig bra själva. Det var jätte kul i allafall. mycket fniss och pust och nej men många ok och gött jobb. Avslutar passet med idioten med vikter. När jag går därifrån är jag nöjd trött och svettig, gillar detta skarpt och gillar att vi har många veckor framför oss med träning. Göttt jobb tjejer hoppas ni har träningsvärk!

hemma!

går här och ser mig omkring. Ser på röran mitt hem som jag älskar så mycket. Soffan som knarrar, sängen vi köpte men madrasserna börjar ta slut. Matslsbordet som var så svårt att få in. Skohyllor som faller sönder under tyngden av alla skor. Köksbordet som börjar bli slitet och hårt åtgånget, lampor tavlor och pynt vi köpt under våra 14år tillsammans. Detta är vårat hem ett hem av kärlek och omtanke ett hem med känslor och styrkor ett hem med svaghet och fel. Men jag älskar det för vad det är, och vad vi gör det till. För att du finns här. För att du fyller det och mitt liv med så mycket mer än vad jag trodde var möjligt. Vi är inte lätta att leva med någon av oss men vi gör ett bra jobb ihop. Ett liv av utmaningar och överraskningar vissa mer trevliga än andra.

Du har visat mig under denna tiden att du finns här för mig i vått och torrt i lycka och olycka det gör mig så trygg och jag kan läka. Utan dig hade jag varit en trasdocka nu är jag din docka som blir starkare för varje dag. Och när du sedan behöver mig finns jag här för dig finns jag här för att ta hand om och stärka dig när du är svag. Vi är inte en vanlig familj, en vanlig familj med vanliga problem vi är oss så mycket mer och jag älskar dig så min bästa vän och älskare utan dig hade mitt hem inte varit ett hem utan ett ställe där jag bott. Nu fyller du alla skrymslen och vrår med dig och mig och vi har något ingen annan har! Älskar dig!

Natten

Det är värst på natten. Allt är så svart ensamt och tyst. Mina steg ekar i mina öron när jag vandrar runt söker efter ro letar efter frid. Men jag finner den sällan. Går där vankar av och ann. Vet inte vad jag ska göra. Längtar hoppas men vet inget alls längre. Nu är jag trött, nattens timmar är för många men blir för få. Önskar men jag har inte rätt till det mer....vet inget alls, vet inget mer......

Rädsla

Hösten har kommit ganska långt nu, bladen prasslar under mina fötter där jag går på gångbanan. Träden står i sin prakt med färger som exploderar framför mig runt mig och bakom mig. Solen är inte framme i dag men hösten tar mig ändå med storm och jag njuter av allt runt mig. Bäcken flyter sakta fram och den ger mig ro.

Jag går där vägen fram, ljuden runt mig är som borta det ända jag hör är hennes hovar som klapprar mot asfalten. Hennes hovar som sakta följer mig utefter gångbarnan på väg på väg mot framtiden och nästa andetag. Jag tänker på att andas och fylla min kropp med lugn och ro känner styrkan i mina steg där jag går tillsammans med min vän och följeslagare. Många kilometer har vi vandrat tillsammans men många av dom har varit fyllda av skräck. Då vi inte riktigt klickat och hennes hälta gjort att hon varit mer vild än tam. Men när jag går där på vägen har jag bestämt mig att inte vara rädd mer. Jag ska inte göra som många säger lämna rädslan bakom mig utan jag låter den gå framför mig på stigen jag ser den gå där ganska långt fram men ryggtavlan är ännu tydlig för mig.

Vill inte ha den bakom mig för jag vill inte längre bli överrummplad av den utan jag vill se den när den kommer till mig så jag har en chans att stoppa den. Nu går vi där tillsammans på den hårda gångbanan och hovarna klapprar på. Rädslans steg hörs inte bara mina och hästen. En cyckel närmar sig och det gör rädslan med men jag motar bort henne och talar lugnt till Freja. Vi går sakta vidare och cykeln far förbi. Åter igen ligger rädslan före och jag känner mig trygg över att bemästrat situationen. Jag njuter igen av allt runt mig när jag sakta för min hand över Frejas hals och vidare går vi genom dagen så fylld av höst och mod.

motorhaveri

Jag har varit trasig ett tag....gick liksom sönder utan att jag ens förstod att det var på gång, Inget skrammel i växel lådan, inga missljud i motorn inget alls faktiskt till och med däcken kändes väl fyllda och rullade på rullade på som bara FAN. Kanske var det det som var problemet att växlarna inte räckte att däcken rullade för fort så att jag inte hörde ljudet från motorn då jag susade fram i 200 och vindens sus gjorde att jag njöt där inne, där inne i mig själ. Och så plötsligt sa det stop. Pang bom Hoppsan Kerstin..som trollkars Tobbe brukar säga.

Livet rullade inte längre på allt stod still och helt plötsligt kändes det som om motorstoppet skett där jag inte ville vara i mitt eget hem.....jag ville till en ny mekaniker som kunde hjälpa mig ville att någon skulle säga att denna modellen är perfekt trots att den har några år på nacken. Ett nytt garage ville jag stå i som var lugnare och bättre.

Som tur var skickades jag inte till skroten utan min egen mekaniker tog tag i mig tog hjälp av kunnigt folk och nu står jag här och puttrar igen...kör inte så snabbt som jag brukar men jag rullar. Luft trycket är ok, motorn oljad och växlarna justerade. Nu kör jag i rätt hastighet, fyller olja och bensin då det behövs och putsar rutan så att jag kan se ut så att jag inte blir förblindad där inne i karossen. Och äntligen ser jag allt det vackra utefter vägen...det jag under ett tag missat och inte haft tid att se, och vevar jag ner rutan bara en liten bit känner jag oxå dofterna av liv och höst.......brevid mig sitter min mekaniker och kartläsare...med hans hjälp har vi många mil kvar att köra tillsammans och det är jag så tacksam för. Många hade bytt modell vid ett motorhaveri men han stod ut älskar honom för det.........MIN MAN <3>

Hur gör man FÖRLÅT!

Sitter här och skäms som ett djur. Jag har gjort dig illa du som är den viktigaste dyraste människan i mitt liv. Jag vill inte egentligen inte ens tänka på vad som hänt och hur jag betett mig, men det är tvunget, tvunget för att kunna vi ska kunna gå vidare tillsammans.

Jag kanske skulle varit tyst, inte sagt något inte pratat om vad jag känner och vad som hänt men jag känner att ska man leva tillsammans så måste det vara ärligt och rakt inte tyst och konstlat.
Vi har pratat mycket, gråtit varit arga. Skrattat gråtit igen.....när min dag varit bra är din dag varit sämre, är min dag sämre är du stark och tar hand om mig.

Hoppas att tiden kan läka och att den ger tilliten tillbaka, så att du inte bara älskar mig utan även tycker om mig igen. För nu vet jag inte vad du känner.
Nu förstår jag varför unga flickor skär i sina armar för visst är det lättare att sätta på ett bandage på kroppen än att ha ett sår i bröstet ingen kan plåstra om.

Jag är omogen barnslig och impulsiv, men det behövs 2 för att dansa och vi har nog hjälpts åt båda två för att hamna i detta nu även om jag är den som har mest skuld....jag hoppas även att vi båda ska hjälpas åt för att hitta tillbaka. Att älska någon så mycket som jag älskar dig är svårt, för även kärleken gör ont då den kan bli rädsla om förlust och sorg.

Jag har en dröm om att vi sitter i soffan med händerna sammanflätade, våra händer har rynkats av åren som gått, håret är grånat och på hyllan står kort på våra barn och barnbarn. Vill då att du skall titta på mig med dina bruna kärleksfulla ögon och viska vackra saker i mitt öra. Vi sitter där och är lyckliga över vad som hänt i våra liv, att du ska kunna se mig i ögonen igen och tycka om mig fast jag har gjort fel. Jag vill hitta hem till dig igen och du till mig! Förlåt, jag är din kvinna bara din, och det är med dig jag vill vara nu och för alltid!

ledsagaren

Som ett barn ligger jag där ihop rullad

ligger där och väntar,väntar på att leva igen.

När din kropp kryper närmre känner jag dina hjärt slag genom min rygg,

Känner livet i dig, det som jag just nu saknar.

Din hand smeker bort en hårslinga i mitt ansikte

och dina läppar vidrör min nacke.

Jag blir varm och lugnet rör min själ,

hur kan man vilja bort när det är hemma man är trygg.

Du håller mig hårt i din famn

och viskar dom ord jag vill höra

Du vidrör inte bara min kropp

utan även det man inte kan se.

Du ger mig av dig själv och din tid

Du stöter inte bort mig utan fångar mig i din trygghet

Du ger mer än någon kan begära

och du gör det för oss.

Vi ligger där och tiden stannar upp

Stannar i det, där vi vill vara

Önskar hoppas att du orkar en liten bit till

Att du ska stå ut.

Jag vill leva ditt liv

vårt.....

Måste bara ta det steg för steg

Måste bara hitta hem igen.

vänner

Vad är en vän...är jag en vän....har jag någon vän? Ja, jag har många. Många vänner som finns där ute som lyssnar och som vill hjälpa till då det behövs.

Ja vad är en vän egentligen? För mig är en vän som står kvar brevid mig även om det blåser storm. Någon som möter mig vid bussen även om det regnar. En vän som alltid tar sig tid och lyssnar om jag behöver prata. Någon som skrattar åt mina tokiga skämt och som ler med mig när jag ler. En vän är den som tar sig en minut fast tiden är knapp och som har mage att säga till då jag gör fel. En vän är någon som både ger mig ros och ris då jag behöver det. Men på rätt sätt så jag förstår....

Jag har flera goda vänner där ute i Sveriges avlånga land som alltid finns där för mig på ett eller annat sätt. Om jag så bara behöver lite "städ hjälp" alltså telefonkompis medans jag städar. Eller för att höra mig prata skit om det mesta. Vännerna där ute kan få mig att skratta när jag gråter.

Jag hoppas att jag är samma vän till dom som dom är till mig för jag älskar dom väldigt mycket även om jag inte alltid säger något. Ni är fantastiska som står ut med mig.

Jag har även en väldigt god vän här hemma som tar hand och ser efter mig när jag har det jobbigt. Som skrattar med mig och som gör mig glad....det viktiga i ett förhållande är bara att vänskapen får inte bli starkare än kärleken och åtrån för risken är att man då förlorar varandra.

Det finns många människor jag älskar väldigt mycket och jag hoppas dom har lite kärlek att ge mig med nu, för jag känner att jag behöver det ..... Tack till alla er som lyssnar på mig och som gör att min dag blir värd att leva. :)

Tur att man har skrattet!

Jag skrattar, jag skrattar med....det är tur att mitt skratt ligger så nära tillhands. Det bubblar och finns där inom mig. Ibland känner jag mig sjuk som kan skratta och va glad när jag egentligen är ledsen och arg.......men det är ju jag.........

Gud vad jag kan trassla till saker och ting, trådarna drar och rycker och ju mer jag rycker ju ondare gör det! Men ändå kan jag skratta.........det är skönt att få linda in mig i skrattets bomull det gör att det onda gör mindre ont.

Vet inte vad jag ska göra så jag tror inte jag gör något alls...bara väntar och hoppas att skrattet ska ta bort allt det jobbiga.

Längtar bort men vet inte vart.......längtar hem men vet inte hur......vill vara där jag inte ska men vet inte på vilket sätt.

Så jag sitter nog här och bara är tills det blir som det ska .......hur det nu är..........

lådan

Idag känns det som om jag sitter i en låda...en trång men ganska trygg låda. Utanför rusar livet förbi och jag vågar inte ta mig ut sitter där i lådan och funderar...när man sitter i en låda finns det inte så mycket annat att göra än att fundera. För utrymmet är begränsat och man har verken tid eller plats att göra något annat än att tänka.......

Tankarna kan ibland vara härligt mjuka göra mig varm och skön. Andra gånger är dom hårda obekväma och dom går inte att komma ifrån....Lådan är lika mycket en fristad som ett fängelse. Ni förstår nog inte vad jag menar men det gör jag inte själv heller. Det är som den där kakan man både vill ha kvar men samtidigt äta.....hur korkat är inte det. Gräset är inte grönare.....men visst är det men sedan vissnar det med.

Jag sitter där i lådan och dagarna springer förbi och sista förbrukningsdatumet går ut på mig......men jag sitter kvar. Kommer aldrig bli det jag ville bli, känns det som .....men jag vet ju inte vad det är, så jag kan inte göra något åt det.

Jag är en rädd människa en rädd människa som inte vågar....om jag bara vetat vad det är, som jag ska våga.

Jag sitter i min låda och dagarna går....ibland skriker jag, någon kanske hör mig och säger till mig att jag ska vara tyst för lådan jag har är ju ändå dock ganska skön och jag ska vara nöjd med det jag har . Jag är det men ändå känns den ibland otroligt obekväm och jag får skavsår av kanterna där inne.....

om jag bara blir lite mindre kanske jag får bättre plats tänker jag...får jag kanske rum att ha det så där bra som alla säger att jag har det. Jag kämpar med att bli mindre men det går inte jag blir bara mer obekväm i min kropp tittar ut ur lådan och ser att dom där ute blir mindre och mindre och plötsligt känns min kropp enorm och jag tar upp ännu mer plats i min låda.

Jag hoppas och tror att jag kommer hitta tillbaka till den mysiga känslan i min låda kommer känna att det är här jag vill vara..annars kommer jag att göra många människor illa...särskilt den som hjälpt mig bygga min låda och som vårdar den och mig ömt......Jag tror att hans kärlek kommer hjälpa mig hitta mig själv igen hitta hem till min trygga låda.......

nattlig resa!

Natten smyger på viskar i mitt öra, hemligheter som bara jag får veta.
Som skymningen omsluter mig med mörker och trygghet, vill jag ge dig av min dröm.
Nattens stjärnor flämtar andas, andas ord jag inte kan nå.
Ge mig det jag inte kan få, bara natten kan bjuda mig detta.

Mystiken, ljuset känslan av att vara. Leendet kommer med mig på min resa.
De ord bara jag får höra, bjuder mig på något ingen annan nånsin ser.
Jag känner värmen av solens första strålar, på samma sätt värmer hemligheterna jag bär.
Vaknar upp i grynings timma, det är bara jag som är här.

Hemlig eller inte

Du kanske tror att du känner mig men det gör du inte, jag är öppen pratar skrattar bjuder på mig själv men jag är hemligheten själv...ingen vet, ingen kommer att få veta allt.
Jag är den jag är på gott och ont....det måste alltid hända något, jag är alltid på gång......jag är tokig jag......det tickar på.

En bomb redo att explodera känner att jag måste prata med någon......någon som kan det här med mig någon som kan dämpa. Men jag trampar på tills jag kommer dit. Jag ler....

Njuter av livet gör jag, njuter av att vara jag...att vara den alla tror att dom känner, men jag bjuder inte på allt bara en liten liten bit.

Tur att jag kan simma för ibland blir vattnet djupt.....

Känner mig som ett lim ibland inte ett sådant som gör att man blir seg utan en som håller ihop...som får allt att rulla på....

Jag finns måste synas.......

Jag skrattar, värmen är skön gör mig levande mer levande än vad som är bra...måste frysa snart.....hämta is...kall cola vad som helst.

Trampar på kämpar med min kropp sliter drar..plågar mig själv FAN va gott.
Ingen vet vad som finns där inuti ingen mer än jag...känns tryggt att stänga om sig att vara där inne.....

Lever känner mig levande oj vad tiden går tickar och går.......både på insidan och på utsidan.

Jag är JAG en glad och stolt jag!

Jag borde vara vuxen!

Varför har jag så svårt att vara vuxen, varför händer det alltid saker runt mig som inte ska hända. Man kan ju undra hur det står till där uppe på hjärn kontoret.Herre gud va kass jag är.

Men ibland slår det bara till och min ADHD kramar mig värre än någonsin och med den kommer ångesten. Nu vill jag att allt ska vara som vanligt att MJ kommer hem och finns där nära mig så jag kan andas igen för det gör jag inte nu. Bara ytliga små hemska andetag som mer suger kraften ur mig mer än att ge mig styrka. Ändå trampar jag på som den värsta duracellkanin.

Jag trampar på så att kroppen värker ändå gör jag det bara trampar och trampar.......vet inte vart men jag trampar ändå trots att det är här jag vill vara. Vill vara nära och hemma med min man min man som tar hand om och älskar mig så ändå trampar jag på som en jävla idiot.

Ja inte är det lätt att vara jag och absolut inte när ADBHn klämmer mer än vanligt.......jag är ju bara jag men jag måste rycka upp mig och inte gömma mig bakom problematiken måste ta mitt ansvar som vuxen människa och inte tro att jag är 17 år längre. Jag har ett ansvar som fru och mamma...nä nu gäller det att rycka upp sig trampa åt rätt håll och se till att vara så vuxen som jag är.

Längtar efter min man och vill att han ska komma hem det gör han men det är ganska många dagar kvar så jag får försöka hitta min livboj och simma vidare.

ett fotografi

Brevid mig ligger ett fotografi, lite skavt i hörnena det är 13 år gammalt ett kort med ett barn på ett barn som är mitt. Himmelen på fotot är blått, en härlig blå färg som minner om en solig varm dag på Tjörn. Jag minns ännu hans skratt när vi gick ut i vattnet och jag skrek då krabborna rörde sig under mina fötter i sanden.

Ögonen på fotot är pigga munnen är utdragen i ett skratt där alla dom små tänderna syns gluggen mellan framtänderna är så stor att en krona nog skulle få att rulla in i mellan dom.

Näsan är sådär söt som dom är på små barn lite potatis rund och gullig. Öronen är lite utåtstående och lätt tratt formade. Trots att vi tejpade dom på honom när han var nyfödd har dom aldrig blivit riktigt bra till hans förtret nu som tonåring.

Det blonda håret gör sig bra mot den bruna kroppen, pottfrisyren är i dag omodern men gud vad söt han var i den. Han tittar på fotografen med pillemariska ögon, alltid något bus i dom ögonen ögonbrynen små och nätta ramar in.

Skulle vilja ta ett fotografi i dag på samma ställe, för att jämföra. Idag är han inte 2,5 som på kortet utan snart 16. Öronen döljs idag av håret som faller ner över öronen.Tänderna ligger jämna och vackra i hans mun, näsan är som vilken annan näsa som helst. Ögonen som skulle tittat in i kameran är inramade av ett par buskiga ögonbryn som borde träffa en sax och under näsan växer de första ansatsen till en mustage.

Ögonen är ibland trötta och slitna men visst glimmar dom ännu till och är fortfarande fyllda av bus.

Hade jag inte haft kortet hade jag kanske inte kommit ihåg utan bara levt i nuet. Nu ler jag mot det lilla barnet som med sin oförargelighet och oskyldighet mötte världen, och vänder mig om och ser mot det nu mognare och mer medvetna individen som är min son. Jag ler även mot honom och mot hans mod att möta världen med sitt handikapp, hans styrka och ork att kämpa och ta nya tag när det händer saker, hans järvhet att möta världen och dess okunskap.

Att ha ADHD är i dag inte lätt, trots att vi i Sverige blir mer och mer medvetna finns det många utan kunskap som fördömmer och talar ner dessa barn och ungdomar

Jag älskar honom lika mycket nu som då, men då han förändras och blir äldre förändras också min kärlek till honom . Jag hoppas kunna ha honom hos mig och nära, när han kommer till mig som vuxen. Kanske med sin familj och kanske kan vi åka till havet med hans barn och fånga ett ögonblick på ett fotografi som kan sitta på mitt kylskåp brevid den fina bilden av mitt barn.

Som en påminnelse om alla skatter i mitt liv. Jag är en lycklig mamma till ett barn med speciella behov ett barn som jag alltid kommer älska vad som än händer.

Varför får inte vi andra må bra?

I dag har jag mött en människa i sorg en människa med ett trasigt hjärta ett hjärta som slitits isär trampats på och som antagligen känns som om det aldrig kan bli helt igen.

Jag känner med henne. Kan känna hennes tårar på mina kinder, känna hennes trasiga hjärta i min kropp men jag kan inte ta smärtan ifrån henne ........det går inte jag, vi kan finnas här för att lyssna och trösta men vi kan inte laga det som är trasigt.

Det underliga med denna människa är att hon i dessa stunder av sorg blir en människa ingen vill vara med, ingen vill kännas vid, då hennes tunga blir vass som en kniv som skär djupa sår. Hennes ord blir som galla som spys ut över människorna runt henne och hennes blickar blir som svarta avgrunder som människorna runt henne faller i.

Varför blir det på detta vis? Varför gör hon så mot de människor som vill hjälpa henne och som vill vara till hands för att lyssna och stödja. Istället drar vi oss bort som skrämda råttor som lämnar ett sjunkande skepp. Ingen vill vara i närheten av en pest smittad som ger alla av detta elaka sjuka virus.

Jag kan förstå att sorg gör en människa annorlunda och visst har hon rätt att inte vara som vanligt, men det är aldrig rätt att göra andra människor runt sig illa, att såra och förstöra bara för att det kanske för sekunden gör att hennes egen sorg blir lite lättare.

Jag hoppas och tror på att mänskligheten och vänligheten skall segra och att denna person inser vilken plåga hon blir för sin omgivning och att hon kanske bara för den sekund stannar upp och funderar över vad hon håller på med. Kanske kan hon titta dom människorna i ansiktet som hon har gjort illa, be om ursäkt sträcka på sig och inte låta sorgen förstöra den trevliga människa hon kan vara.

För snart har vi inte någon lust att förlåta mer, vi vill inte känna din smärta på det omänskliga sätt du delar med dig av det. Utan öppna dina ögon och se dig omkring vi är också människor...det är inte bara du som dras ner i avgrunden vi följer med och vi har ingen lust med det.......

Rosenblad!

Det regnar hjärtan från himmelen, och rosenbladen virvlar i luften, Melodierna som spelas smeker oss och fyller våra kroppar. Färgerna skimrar i rosa och guld och solstrålarna fokuseras på det vackra. Tänk att två människors kärlek kan fylla hela vårt avlånga land med dessa fantastiska starka känslor. Händer som letar sig fram för att finna en annan att värma sig i en lätt kyss i nacken eller ett par ögon som möts. Minnen som väcks till liv som får det frostigaste förhålland att för en stund blomma upp.

Tårar av lycka som sakta sipprar ner för ett redan fårat annsikte när lyckan tränger igenom radioapparater och TV Det spelar ingen roll vad din ålder är känslorna är lika starka, känslor som vi så desperat behöver. Denna dag kostade oss så mycket men gav oss så mycket i lycka även om det kanske bara varade i en sekund. Jag hoppas att vi nu kan surfa vidare denna sommar på bröllopets vågor av kärlek och respekt för varandra och att detta blir en sommar vi alla minns. Då färgerna var starkare känslorna härligare och livet är lite lättare för oss att leva.

Kärleken är underbar och jag kommer ta tillvara lyckan på det bästa sätt jag kan för jag har fördelen att älska och att vara älskad!

Ditt gråa hår!

Vi sitter brevid varandra i bilen...solen lyser in genom rutan och den ramar in dig som ett fotografi. Ditt gråa hår påminner mig och tiden som går och det visar på mognad och visdom.

Jag lutar mot mig och du luktar varmt och DU....doften gör mig trygg och det känns skönt att luta huvudet mot dig. Min hand leker sig uppför din nacke som så många gånger förr och den fingrar vant i ditt hår. Det kittlar lätt när håret far mellan mina fingrar. De lätta beröringarna vi ger varandra ger så mycket kärlek och känsla.

Länge sitter vi och är tysta ser oss omkring, vi behöver inget säga vi kan vara tysta tillsammans. Det är ingen tung tråkig tystnad det är en trygg skön tystnad jag faller in i en trygg sömn medans du kör bilen, jag känner mig säker och kan sova gott medans du låter milen försvinna bakom oss. När jag vaknar till vaknar jag till ditt leende.

Din hand smeker mitt lår som så många gånger förr, det är både kärlek och lite erotik i smekningen och vi fnissar tillsammans. Plötsligt diskuterar vi något som vi hört om på radio, våra åsikter är liknande men inte samma för då hade det inte blivit någon diskussion.

Det är just så här vårt förhållande är och vår resa genom livet trygghet, romantik, erotik, kärlek, humor och massor av trevliga samtal och diskussioner. Jag har många kompisar några få goda vänner och DIG du är mitt allt här nu och i evigheten. Likt Viktoria och Daniel har vi sagt ja till varandra och det var på allvar när vi sa att vi skulle leva till slutet tillsammans och att vi skulle vårda vårt förhållande. På samma sätt som för vårt nya kungliga par, kommer det inte alltid vara lätt och visst har vi fått kämpa ibland men varje gång flätas våra liv tätare tillsammans.

När du trampar ner foten på gasen i vår nya bil ser jag fram emot resan med dig inte bara mot Göteborg utan även genom livet. JAG ÄLSKAR DIG och kommer säga JA JA JA till dig och livet många gånger om.

Dörrar

Dom kan smälla, dom kan knarra dom kan klämma dom kan stängas. Dörrarna vi går igenom i livet är många, många olika färger och slag. Olika handtag och lås. Vart dom leder vet vi inte det kan vara till ditt hem eller till en vän det kan vara till en instution eller till en skola.

Varje dag utvecklas vi genom att öppna och stänga dörrar , vissa dörrar är fysiskt tunga andra har en psykisk tunga. Att gå genom en dörr öppning kan förändra ditt liv.

Att känna mitt hems dörrhandtag i handen ger mig ro och trygghet, att slita upp dörren på gymet ger mig styrka, för gud vad tung den är. Dörren till polisstationen är mindre trevlig att gå igenom och de låsta dörrarna på skänningen anstalten var skrämmande att gå igenom när vi var där på besök. Men både skräck och glädje gick jag genom dörren till BB där mina barn föddes och med samma skräck och glädje gick jag ut igenom den.

Att stänga dörrar bakom sig är viktigt tror jag att låta det som varit vara, man kan inte ändra det som varit man kan bara lära sig av livet och sina val. Med nyckel knippan runt halsen går jag ut genom dörren för att dra till gymet. Jag vet att det finns massor av dörrar där ute som väntar på mig med både glada och sorgliga överraskningar det kan jag inte göra något åt jag kan bara leva.........

Ett ljud av behag!

Ett ljud av behag går igenom min kropp när borsten följer din kropp långsamma rejäla tag som avslutas med ett skrapande ljud emot ryktskrapan. Om och om igen upprepar jag rörelsen likt ett mantra fortplantar sig ljudet i min kropp och både du och jag blir avslappnade, jag av ljudet du av massagen borstandet ger. I detta nu lär vi känna varandra lita på varandra och bygger upp en relation.

Du är beroende av mig att jag tar hand om dig på bästa sätt och det är min avsikt att jag ska göra det. Du lutar dig ut genom den halvöppna dörren och solen lyser på dig där du står, fåglarnas kvittrande hörs in i boxen där vi står och njuter av varandra. Du vänder ditt huvud mot mig och dom vackraste ögon i världen tittar på mig.

Vi samtalar du och jag där vi står medans din päls blankare och blankare, du har inga ord men din andning dina puffar och dina blickar talar till mig......jag berättar för dig hur vacker du är och vackrare ska du bli. Att du ska ut i vida världen i dag och träffa Sveriges före detta landslagstränare i dressyr och det gäller att du ska visa dig från din vackraste sida. Borsten fortsätter dans över din kropp och mitt arbete börjar ge resultat.

När jag tar din framhov för att kratsa den, andas du på min rygg där tröjan glipar och jag fnissar

undrar om du vill ge igen för dom borsttag som kittlat....

Jag smörjer in dina hovar så dom blänker, oljar runt dina ögon och din mule. Du är nu redo för nya äventyr. Jag undrar om du vet vad som skall hända där du står så lugnt och tittar ut genom den öppna dörren det vet inte jag heller det är första gången vi ska ut på träning men det ska bli jätte kul även om inte jag ska sitta på din rygg.......för mig är du det vackraste, det vackraste för mig!

tiden går inte att renovera

Klockans tickande gör mig medveten om att tiden går........i ett sakta mak framåt vidare som livets puls samma takt varje dag varje sek varje minut. Vi lever och sliter på våra kropppar varje dag, det finns dom som bygger upp och vårdar men trots detta, slits vi varje dag likt en bil som kör några mil varje dag trots service och oljebyte blir mil antalet mer och mer. Det går att fuska, går att ändra precis som dom gör med dom tyska import bilarna som får mätarställningen ändrad förarsätet utbytt och lackskadorna lagade. Men motorn och karossen är lika gammal som tillverknings datumet informerar oss om.

Med hjälp av kniv och sprutor kan vi strama upp rätta till och fylla ut för att våra linjer inte ska vara så avslöjande, jag har full förståelse för alla dom som gör det jag förstår deras sorg över att tiden går och att dom inte känner sig så gamla som kroppen vill avslöja. Falsk marknadsföring kan någon tänka men det bryr jag mig inte om där jag sitter medans klockan tickar på väggen.

Min själ och mitt sinne känns som 25 men min kropp som hundra vissa dagar, visst är det så att ja inte alltid gillar det jag ser på morgonen och önskade ibland att jag kunde göra något åt det. Men detkommer jag självklart inte att göra. Men jag känner samma sorg som många gör varje dag. Många kan tänka att du är väl inte så gammal så det är något problem tänk på oss som är 60 +. Men min ålders sorg kan ingen ta ifrån mig. Jag vårdar min kropp väl jag är lagom mycket i solen smörjer min hud, äter nyttigt och rör på mig dagligen, trots detta tickar klockan på väggen och min kropps slits vad jag än gör.

Morgonen går mot dag och jag är ännu en stund äldre där jag sitter och fingrar på min dator, jag njuter av livet där jag är just nu trots kropp slitage och nya rynkor visst är det en sorg men det är också en trygghet och lugn att bli äldre och mer erfaren och jag tänker att jag allt är en klokare människa där jag sitter och knappar på min dator medans sekund visaren sakta flyttar sig framåt som den gjort i så många hundra år.......

minnen från tiden som är nu!

Tur att det inte är lukt dator än för ni hade nog rynkat på näsan när ni känt doften av mig och mina kläder. Doften som omger mig är för min familj och mig vardag och jag tänker inte längre på om jag luktar eller inte.....Men luktar det gör jag. Hemma är inte odören lika tilltalande har jag förstått som den är i stallet. Jag kommer från terminens sista lektion solens strålar värmde oss den sista stunden på dagen då vi avslutade terminen med lite fika i solen.

Vi är en brokig skara människor som möts där bland häst skit och sadeltvål. Vi kämpar och svettas skrattar och gråter tillsammans några timmar i veckan.......några gör det några timmar andra färre.

Vi har ett gemensamt intresse men våra mål är inte dom samma. Vissa vill till eliten och drömmer om en tid i rampljuset på dom stora banorna, andra vill njuta av doften och känslan av att bara skumpa runt där i sadeln. Men det vi har gemensamt är att vi gillar hästar och att vi gillar Storås.

I solen sitter vi nu och skrattar tillsammans, vi delger varandra minnen ur livet inte allt är relaterat till hästar. Vi busar och driver med varandra vi njuter av solens strålar som värmer oss denna kvällen och när skuggan kommer krypande runt oss och kylan med den förstår vi att det är dags att börja dra oss hemåt.

Vi hänger oss kvar några få minuter för att njuta hela stunden ut, vill vara kvar vill inte att den mysiga känslan ska försvinna.

Tar mig in i stallet gör min häst klar för natten.......med gemensamma steg går vi tillsammans ner till hagen, både jag och Freja passar på att dra på stegen för att njuta lite till.

Jag har det bra som har en häst och ett underbart ställa att åk till och när vi sätter oss i bilen i kväll är jag glad över att vara delaktig......delaktig i alla dessa underbra människors liv. I morgon ska jag antagligen hit igen men det dröjer till hösten innan jag träffar vissa av dessa goa människor.

Jag gör min familj delaktiga i mitt liv när jag kommer hem. Dom får ju njuta av mina härliga dofter när jag kommer hem och mitt strålande lyckliga ansikte...............Jag är en lycklig människa.......Jag har ett fantastiskt liv...........

minnen från tider innan detta!

Telefonens signal ljuder genom vårt lilla hus. Konstigt nog är det ju ändå så förbenat svårt att hitta något i detta hem. Lyfter på tidningarna kollar i soffan vart kom signalen i från äntligen hittar jag den mellan dynorna i soffan. Entusiastiskt tar jag upp den och kollar displayen......varför gör man det man får ju ändå snart veta vem som ringer. Dolt nr med ens får jag kalla kårar på min rygg jag avskyr när det ringer från dolt nr. Vem kan det vara denna gången är det polisen, skolan eller kanske socialen.........vad har han gjort nu min son. Medans pulsen bultar i öronen så att jag inte tror att jag ska höra vem det är som är i andra ändan, trycker jag på knappen med telefonluren. Ett ända litet tryck och jag får veta vem det är. Tänk att en hundradels sekund kan vara så lång, känns som ett maraton att föra luren mot örat den känns som ett ton när jag ska lyft den. - Anna svarar jag med min på klistrade lugna behärskade röst. Trots att ja bara hör donet av pulsen i mina öron.

Hej jag ringer från....bla bla bla bla bla, har slutat lyssna det är en försäljare och inte någon som vill mig något angående sonen. Inte intresserad säger jag, och pulsen dunkar nu långsammare i mina öron och jag känner mig irriterad över att dom ringt från dolt nr har inte dom skyldighet att ringa från offentliga nr. Lägger på luren och sätter mig vid datorn kollar in på schoolsoft.

Schoolsoft är gamlestadsskolans gemensamhets plats för föräldrar där vi har möjlighet att kolla närvaro och läxor, som gäller våra barn som går där. Närvaron blinkar tom på min son sida, det var längesedan vi fick ihop särskilt många timmar per dag på honom. I ett mail skriver en lärare att jag måste se till att sonen har med pennor till lektionen, svarar snäsigt att jag är glad om jag får iväg honom till skolan och i åtgärdesprogrammet står det att skolan skall se till att han har material att jobba med på lektionerna. Det är nog tionde samtalet vi har om detta vad är det hon inte fattar????? Är du UVS vill jag skrika i hennes öra och är glad att det är ett mail jag svarar på i dag. UVS står för utvecklingstörd och inte för att jag är en fördömande människa som har problem med handikappade och annorlunda men så känns UVS just nu som ett bra uttryck för vad jag känner. Något måste ju vara fel när hon inte förstår läroplanen och åtgärdesprogrammen som hon fått tagit del av när det gäller min grabb.

Dessa lärare har inte sett mig förtvivlat riva mitt hår när polisbilen kör in på gatan med sonen i. När poliser stora som hus har försökt läxa upp mig och försökt få mig att få dåligt samvete pga snatteri klotter och stölder. Men jag är hård hudad och visar inte med en min att dom gör mig illa. Det är inte mig dom ska skrämma utan min son.

Vart är socialen i detta fall. Ingenstans vi har det för bra med våran relativt nya volvo vårat radhus och vårbostads adress ligger på fel ställe i Kortedala för att vi ska kunna få den hjälp vi så väl behöver.

Förtvilat suckar jag när jag hör dörren öppnas tunga luffsande steg travar in genom dörren....finns det något mat morsan säger han och kommer fram och kramar mig. Och med ens är han min lilla kille som jag älskar så mycket. Bortgömt för en stund är förtvivlan sorg och ilska och jag kramar om honom du kan ta en macka det blir middag senare säger jag medans jag ställer mig och skär upp lite frukt vi delar innan han snabbt försvinner ut i vardagen för att vara med sina kompisar........Tittar på telefonen en snabb sekund och hoppas att inte polisen ska ringa på den idag.........

mitt barn om än ett extra!

Ligger i min säng när telefonen ringer klockan är bara 9 och jag undrar vem som ringer så tidigt en söndag morgon.......det är nästan så att jag hinner känna mig lite irriterad innan sonen kommer med telefon. Han tittar på mig och säger glatt att mamma är vaken. Strax har jag telefonen i min hand och med en trött suck svarar jag Anna.

I andra ändan är ett "barn" ett barn som inte är mitt som ändå är en del av mig grattis på morsdag säger han mamma svarade inte så jag ringde dig. Jag ler med hela min kropp och känner mig lycklig, lycklig att han tog sig tid att ringa mig på morsdag.

Samtalet kommer från Skänninge anstalten där han sitter och avtjänar sitt straff som klottrare missbrukare och langare. Vi hade honom till låns under 1,5 år tuffa svåra dagar med mycket bråk och tumult. Dagar av sorg och även av glädje. Han fixade det inte hela vägen ut, han fixade inte att leva under våra regler och förhållnings sätt. Knarket drog mer än vad vi gjorde.

I dag sitter han där och grunnar på sina synder och han ringer mig på morsdag till lilla mig.
Jag önskar att jag kunde ta hit honom, hålla honom nära och säga att allt ordnar sig men jag vet att det inte är så enkelt, att det inte är så det ska bli. Men jag vill att han ska veta att vi alltid finns kvar här och väntar på hans samtal och att vi ser fram emot hans korta men intensiva besök.

Det är med en go känsla i magen jag lägger på och är tacksam över att någon kommit ihåg mig på mors dag även om jag bara har honom till låns!

Kruthusgatan!

På våning 6 på Kruthusgatan 17 ligger ett ställe där det känns ok att vara mamma till ett barn med ADHD att ha ett barn som inte är som alla andra. Här möts vi skrattar och gråter, vi berättar och lyssnar delger och tar emot.

Här möts vi människor som har konflikter till frukost, oro till lunch, förtvivlan till middag och ångest till kvällsmat......här möts vi som kan skratta åt eländet och älskar dessa ungar trots deras konstigheter och deras underliga annorlunda sätt att möta verkligheten.

Här möter jag föräldrarna till dessa kreativa barn som med sprudlande entusiasm har en förmåga att hitta på en det ena en det andra, som inte någon annan hade kommit på iden att göra. Det finn även föräldrar till de barn utan motor som tar timmar på sig att starta upp något som aldrig klarar av att avsluta. Här möter vi föräldrarna till de barn som har mött fler vuxna och utretts mer än de flesta vuxna i min omgivning. De föräldrarna till barn som kämpat mer än en elit idrottare för att lyckas i livet och de som ständigt råkar ut för det motsatta.

Ja här möts vi en brokig skara av människor i samhällets alla olika samhälls skick som vill och önskar att vi kan hjälpa och lära oss förstå vad våra barn behöver för att lyckas i livet.

Under dagen pratar om att vi behöver en överlevnads manual, likt en utrymnings plan vid brand...som hjälper oss att hitta ut även om röken ligger tät och vi har svårt att se och att andas. Vi behöver hitta de vägar som ingen annan som inte varit i våran situation kan ge oss. Det är genom gemensam kraft vi kan sammanställa denna manual ge varandra denna möjlighet till hjälp till själv hjälp. För i våran situation är det ingen som hjälper om man inte skriker högre än alla andra och om vi själva inte har ett överlevnads kitt.

Vi har genom livet funnit ut vägar som kan leda och hjälpa varandra och det är med stolthet jag säger att vi är dom som kan. Vi är dom som sitter med kunskapen. Och i dag har vi fattat det beslutet vi ska själva utforma våran utrymmnings plan. Vi ska föra vidare våra kunskaper och våran erfarenhet.

När jag går ut från Kruthus gatan 17 idag är det rakryggat stolt med en känsla av glädje. Trots sorg och bedrövelse så ska vi göra något åt problemet och jag ser redan fram emot nästa möte där vi kommer bubbla och tjattra och få massa gjort som kommer andra människor till gagn det hoppas jag i alla fall. Ses på Kruthusgatan.......alla goa kämpande människor....vi är vinnarna för vi ger aldrig upp!

Fb hjälper mig att minnas!

Patriks och Bilels skolavslutning närmar sig med stormsteg....försöker tänka tillbaka minnas min egen nionde avslutning. Ser mig själv med vit toyboy klänning höga lila pumps och sluta nian keps där alla skrivit sina autografer på. Lila och vita band hängde där bak på den. Många hälsningar många vänner....vad gör dom i dag var finns dom och vad händer i deras liv?

Kabarén som vi gjorde blev ganska bra inte toppen men ganska bra, lite sånger några texter lite dans...... lite kul hade vi allt. Roligaste var att jag inte lär Jenny Bergren sjunga i kabarén för hon sjöng för dåligt enligt mig. Idag är hon super stjärna i Ace of Base och jag är dagmamma ja livet kan bli konstigt ibland. Referens ramarna är i dag annorlunda än vad mina var då. Jag ville hellre att Paco skulle dansa han var ju snygg och det var ju jag som bestämde Bäst att passa på.

Vi stod där på trappan och sjöng We are the world, jag sjöng solo en vers, gud vad jag tog i jag var stjärna för en stund. I klassrummet fick vi en ros och våra betyg...sen minns jag inte mer antagligen åkte vi väl till Åmål på kvällen eller var vi på Liseberg?

Då tyckte jag antagligen att det var den viktigaste dagen i mitt liv......men idag minns jag väldigt lite bara mina snygga lila pumps oj vad snygga dom var. Där älgade jag fram genom Gamlestadsskolan med mina långa ben och mina vackra fina lila skor. Minns mer av studenten det var en sorgens dag då jag skulle lämna Dingle skolan. Festen hade varat en vecka jag var sliten och trött skulle åka direkt till Åmål fick åka Porshe. Det var kanske fräckt men jag sket i det. Fy vad hemsk dag en så svart dag hade jag aldrig då upplevt.......jag slets från mitt liv och mina vänner hur skulle jag överleva. Konstigt nog så gjorde jag det och jag lever än med mina minnen väl bevarade i hjärtat. Jag och en god vän tar ibland fram minnena dammar av dom tittar kärleksfullt på dom, skrattar åt det som var kul, suckar åt det tragiska och stoppar tillbaka dom djupt in i hjärtat igen.

Det är underligt hur livet förändras vad som är viktigt och vad som betyder något för en i livet......jag saknar Gamlestadsskolan ibland Johanna, killarna som var födda 74, konditorit kiosken rasterna....mamma i bamba men oftast inte. Dingle saknar jag oftare gemenskapen festen, utmaningarna och vissa lärare. Det finns saker jag önskat jag gjort saker jag önskat jag kunnat säga saker jag kanske skulle låtit bli att gjort men i det hela var det en bra tid........den tiden jag har nu, är en skugga och ett minne av det jag fick med mig då. Jag är i dag en mognare mer stabil människa med en 15 årings nyfikenhet och entusiasm jag vill inte göra om allt men jag önskar att mina minnen varit starkare och jag haft fler att minnas dom med. Vart är ni allihop.......tack för face book för för där får jag möta några av er och ni hjälper mig att minnas.

Du.........

Jag vaknar brevid dig......tittar på dig och känner värmen krypa genom hela min kropp. Den startar i magen och sprider sig sakta som solen strålar som stiger över horisonten genom hela min kropp. Ditt ansikte börjar bli fårat av livet och ditt hår skiftar i grått. Du ligger där tryggt och lugn likt ett barn som lever helt utan bekymmer. Dina andetag andas lugnt och jag andas med dig. Våra andetag blir ett.

Det är en fantastisk känsla att få vakna varje morgon jämte dig att se dig ligga där och veta att du är min och att du älskar mig utan krav och komplikationer Den dag du sa ja till mig sa du det till hela mig för den jag var och inte för den någon vill att jag ska vara det är en otvingad kärlek starkare än allt annat.

Nu ligger du där som så många mornar före denna, jag kryper nära känner dig och njuter. Du rör på dig mumlar lite och jaga trycker mig ännu närmare. Vill nästan krypa in i dig! Du luktar varm och Du. Den doft jag så mycket älskar just för att det är du.

Där inne i din kropp finns du kvar den 32 åriga killen med glimten i dom bruna ögonen, dom gnistrar än när dom ser på mig. Trots att ålder sätter sina spår blir du bara vackrare. Och den glädjen du hade då ger du mig än även om du är tryggare och mer stabil. Våra ryggsäckar har blivit tyngre och fullare av livet men vi delar bördan lika och behöver någon av oss vila tar den andra över tyngden en stund och ger den andre lite andrum.

Du ligger där brevid mig rullar över och tar in mig i din famn. Tittar mig in i ögonen och säger med kärlek i rösten - du e knäpp. Sov nu.

Jag kryper nära och somnar om........

solen skiner på min dröm......

Hoppar ur bilen vid Frode Larsen har en bit att promenera ner till stallet. Solen skiner genom mörka moln. Några droppar signar ner från molnen i en sista suck från det tidigare regnet. Stegen ner till stallet är lätta trots dom tunga jodpushen på mina fötter, fyllda av stål i stålhättan som så många gånger räddat mina tår. Mina låga strumpor påminner mig om min idioti att inte ta ett par ridstrumpor på mig då skavet från shortchapsen gör sig påminda. Men inget kan göra mina steg tunga i dag....i stallet väntar min Freja min första egen inköpta häst och det är en spännande resa jag startat. Jag känner att denna gången har jag nog rätt packning med mig för att klara resan....... hoppas jag.

Det har blivit ett antal timmar framför datorn och hästnet där häst efter häst varit min drömhäst eller inte. Diskussionerna varit många om pris, ålder, kön vad skulle vara rätt för mig. Ville ha en valack helst skimmel, gärna runt tio och självklart med ett namn på k eller c. Nu blev det ett brunt sto på F men visserligen en bra ålder 9 år. Man kan ju inte få allt eller!

När Ann hittade Freja på nätet hade vi pratat om henne några månader tidigare Ann tyckte att hon skulle passa till ridskolan och sa då - en sådan häst skulle passa dig Anna. Hon försvann från nätet men kom tillbaka efter ett tag hade gjort en resa till någon ridskola i Stenungsund. Hade visst sparkat bakut i galoppfattningarna och passade inte, men det var nu bort tränat.
Efter ett snabbt beslut tog vi bilen och for i väg. MJ är ju så gullig och lånar oss bilen i alla möjliga situationer. Vad vi pratade om och vad som hände under resan är en berättelse för sig och det får bli en senare historia att berätta. Väl framme behövde jag inte mer än sitta upp innan jag kände att detta var rätt häst. Jag travade och galopperade och tro det eller ej ägaren lyckades få mig att hoppa...inte snyggaste språnget men jag gjorde det.
beslutet var lätt och en vecka senare hämtade vi henne i min gröna transport med Mjs gröna car. ÅÅÅÅÅ vilken underbar känsla!

Nu när stegen närmar sig stallet känns fjärilarna i magen hon står där inne och väntar på mig eller gör hon har ju ingen aning men hoppas att hon gör det att hon lika gärna vill vara med mig som jag med henne.....hon känner mig ju inte än men jag hoppas att hon kommer längta lite efter mig om nu hästar kan längta.

Inne i stallet skyndar jag mig att plocka fram longerings sakerna har bara 15 min på mig att hinna bli klar till pausen när jag inser att alla rider inne i dag och att jag få ha paddocken för mig själv. Det är en otroligt skön känsla. Gillar inte att longera med andra i paddocken och älskar tystnaden och lugnet där nere mellan träden, då är det skönt att vara själv ibland.

Tar hästen vid handen och går ner........hör fåglarna kvittra solen ler mig i ansiktet och jag njuter av att andas, andas samma luft som min häst som går där med klapprande steg. Brevid mig jag känner värmen från den stora trygga kroppen när vi går där sida vid sida ner mot paddocken.

Vi strövar runt en stund innan arbetet börjar lite skritt, trav och galopp på volten innan det är dags att byta varv. Har nu fått sällskap av min syster. Alltid roligt att se hennes ansikte där vid bänkarna. Jag ler och tänker att jag är lyckligt lottad som har min familj så nära, så nära som jag själv vill. Tar en promenad tillsammans med hästen runt slingan...vi börjar lära känna varandra jag och Freja men vet att vi ännu har en lång resa kvar att göra innan vi känner varandra på riktigt. Nu känner vi bara oss fram som ett ny förälskat par rör varandra buffar och smeker, ser bara det roliga och längtar till nästa stund tillsammans i alla fall jag.

Syster yster går och kollar på dottern som rider medans jag putsar och borstar och får pälsen att skina. Doftar in doften från min häst. Hästdoften blandas från shampot från lördags duschen och det är behagligt att snosa på henne. Hon står där och halv sover medans jag mockar hennes box Anna bråttom har gjort sin box innan dom andra häst ägarna ens hunnit tänka tanken.....jag är snabb det vet jag och ler åt deras gliringar inget elakt, vi gillar att busa med varandra. Öppnar hennes halv dörr mot friheten så att hon kan titta på folk som kommer och går. Dags för mig att ge mig av. Hoppar in i bilen och längtar redan till i morgon. Mina smutsiga händer minner om en härlig efter middag i stallet och jag kommer ju tillbaka det gör jag ju ju jämt......bilens motor brummar igång och gasen trampas ner vi rullar och jag ler, ler åt att jag har MIN häst i stallet och i morgon ska jag rida för första gången.

Det händer saker!

Det händer saker i mitt liv saker som jag inte har någon som helst förmåga att göra något åt, sedan händer set saker som jag helt och hållet själv bestämmer över. Det är så våra liv ser ut.

När jag sitter utan för Storås ridhus och rensar ogräs så tänker jag på mitt liv. I stallet står min nya häst en häst som jag äntligen har hittat som jag sökt med ljus och lykta efter. I mitt hem gapar min sons säng tom han är på rymmen just denna dagen som jag sitter där utan för Storås med mina händer i jorden.Det är fixar dag och runt mig pratar glada människor skrattar ler. Jag ler med, skrattar konverserar. Ingen kan se på mig att jag gråter sörjer det barn som är en del av mig, sörjer att han gör mig så illa. I stallet står min häst och tuggar sitt lunch hö och jag gräver i jorden med mina fingrar.

Vad gör du där? undrar du säkert, varför sitter du inte hemma och väntar på din son, varför ringer du inte alla samtal, vad gör du där? Är det så en mamma ska göra som bryr sig om sitt barn, varför sitter du inte gråtande vid telefonen och väntar.

Ja varför gör jag inte det. För hundrade gången för jag den röda telefonen till mitt öra slår hans nr. Jag vet att den kommer svara att han inte går att nås. Han telefon är avstängd som den varit dom sista 16 timmarna. Men jag ringer igen.

Jag gräver med mina fingrar sliter bort ogräset och tar mig framåt en liten bit i taget. Precis så som jag gör i livet en liten bit i taget och i stallet står min dröm och tuggar sitt hö.

Drömmen om barn har alltid varit så stark alltid varit så själv klar för mig.. Klart man ska ha barn dom är glädjen i livet....ingen berättade om sorgen....sveket och lidandet... bara om glädjen och självklarheten i att ha barn. Hade jag vetat det jag vet i dag är jag inte säker på att jag skaffat barn inte säker på att jag utsatt mig själv och min omgivning för det dom i dag får utstå.

Kvällen innan hittade vi honom i Gamlesta´n glad tillsammans med sina vänner...vi försökte få med honom i bilen han sprang och jag efter sprang som en idiot genom Gamlestadens gator jagande min 16 åriga son för att få hem honom att äta glass och maränger jag köpt för vi skulle ha mys. Men det blev inget mys det blev en jakt genom Gamlestaden barfota, idiotiskt med glada festande människor runt som nog inte fattade något.

Denna dag sitter jag med jord på mina fingrar och ett hjärta tyngt av sorg......i stallet står min nya häst och tuggar sitt hö det skulle varit en glädjens dag.

När jag grävt färdig hämtar min man mig, min man som är min styrka och kraft som finns kvar som inte försvinner......han ler när han ser mig och jag ler tillbaka men mitt hjärta gråter för min sons säng gapar tom.

Det värsta är att det finns folk som inte tycker att jag gör tillräckligt som inte tycker att jag tar min mamma roll på allvar för att jag inte sitter och tittar på hans träningar för att jag inte umgås med honom, det finns dom som dömmer och inte kan förstå hur jag kan ha en häst i stallet som står där och tuggar sitt hö när jag istället borde ägna mig åt min son.

Men dom har inte heller ett rum där sängen gapar tom, dom har inte heller en son som min och det önskar jag ingen i hela världen.

På kvällen far vi till stallet igen, min man och jag och den lille sonen med en kompis. Vi sitter i solen fikar pratar vi badar hästen och låter den torka i solen...hundarna leker och solen värmer, värmer min kalla och frusna själ.....jag ler ler åt min brokiga familj medans lillsonen springer runt slingan och min man klockar honom. Jag ler åt min familj som fortsätter leva trots att sängen hemma gapar tom.

Jag för åter luren mot örat men ringer aldrig hans nr jag vet att det är lönlöst medans hästen tuggar i sig sommarens första gräs..........och jag känner mig lite lycklig.

Jag har ännu några år framför mig av oro slit och jobb med min son som har diagnosen ADHD det händer saker som inte ska hända och kommer nog alltid att göra.....men jag har min familj och min häst som gör att mitt liv blir drägligt. Hästen gör mig lugn och min familj ger mig trygghet. Mina vänner i stallet forsätter skratta och ger mig en chans att andas i det som är jobbigt.

När jag kommer hem ringer telefonen kl är 21 min son hör av sig, jag gråter skäller men andas, andas igen vet att han mår bra....jag kan gå till sängs denna natt och sova lugnt....och i stallet står min lycka och tuggar sitt hö i morgon väntar en ny dag då kanske jag kan glädjas åt min häst som står där och tuggar sitt hö..............

Runt runt

Upp i skallen allt går runt
äta dricka leva sunt
Träna, springa Skivstångs pass
Helvete att ryggen är så kass

Upp till stallet mocka skit
spring till bussen hinna dit
Upp på hästen, trav och skritt
mata hästar det är livet mitt

Laga mat och natta barn
Kissa hund leka med katt och garn
Städa, tvätta, diska disk
hinna allt finns ingen risk

Alltid på väg på mot nya mål
Pressa kroppen se vad den tål
Allting snurrar livet går
Fan vad jag nu toppen mår!

jakten är det som är intressant

Har jagat en del i mina dagar både det ena och det andra och hur den än slutar är det alltid själva jakten som är det intressanta. Intressant att se om strategierna lyckas och spänningen i själva momenten. När man är där ute och smyger fram söker letar efter sitt byte. Nu när jag blivit äldre har bytena förändrats och taktiken med men spänningen är lika trevlig. Det där sköna pirrandet i magen känns fortfarande lika gott adrenalinet som pumpar i kroppen ja om man aldrig jagat har man ingen aning om vad jag pratar om.

Tro nu inte att jag sitter där ute i skogen med militär kläder och gevär, nä det har aldrig varit mina jaktmarker utan dansgolvet hörde till mina territorium tidigare. Nu har det ju förändrats inte så ofta man är i den terrängen längre och med ett fint avelsdjur hemma är inte ungtjurarna av intresse längre.

Nä nu är det hästnet som är min nya mark som jag lagt för mina fötter. Här letar söker och finner jag mina byten. Men hoppas att någon gång finna drömhästen så att jag även kan lämna denna plats för att finna något nytt att jaga.

Undra vad det kommer att vara, ja det är med spänning jag ser på framtiden. För jag vet ju att en jägare alltid är en jägare kanske blir det en 12 taggare jag lägger ner en vacker dag och då med ett riktigt gevär på min axel men jag tvivlar....den som lever får se!

Tankar......och det är inte bensin!

Nu är det snart dags för årets resa, gäller att packa snålt man får bara plats med handbagage och när man tagit med det som är nödvändigt så får inte så mycket mer plats. Man kan känna sig lite ensam under resan då man inte har något särskilt sällskap men trevligare blir det ju när man kommer fram. Jag gillar att åka till varmare ställen så det är dit det bär av. Festandet ska vi inte prata om det kommer att bli årets fest, Han med stort H är ju där och alla vill ju träffa honom och ha egen tid. Det känns nästan som en dokusåpa när alla vill hamna i rampljuset för en stund. Men inget har någonsin fått några bra bilder från tillställningen, beror nog på ljuset.

Koffeinet gör att det är svårt att komma till ro och sova något men vad gör det man är ju bara där några få dagar man håller igång och då kan man väl skita i sömnen. Var visserligen lättare när man var yngre men man orkar om man bara vill. Har alltid eget kaffe med för det är ganska svårt att få tag på, termosen är fylld tillbredden lite sprit är gott att ha i ,för trots värmen kan det allt bli lite kyligt. Och eftersom jag åker i kjol kan det ju dra ganska gott om benen om det blåser upp starkare vindar. Sjalen är skön. Man kan dra den ett extra varv om huvudet när det behövs. Ryggsäck är det bästa sättet att packa för det är väldigt händigt att ha händerna fria. Kan behövas om man behöver hålla i sig. Gäller bara nu att få in katten inför resan. Han får vara på pensionatet när vi kommer fram svårt att få med honom hem annars det är ju ganska många katter där när man kommer fram. Skiter i att dom flesta har svarta katter jag gillar min röda, och man måste ju tänka på looken också och han passar ju mig och min outfit min kissekatt.

Nä nu gäller det att få ordning på färdmedlet den har tagit ganska mycket stryk i vinter när trappan varit så full av snö. Tur att den ändå stått där.

Önskar er nu en trevlig påsk och jag kommer tänka på er när jag har min personliga tid med Hin håle framför brasan i värmen. Blåkulla väntar på mig och kvasten står färdig, katten är fast tejpad och kaffet är färdigt. Ses efter påsk ät nu inte för mycket godis, föresten skit i det för det ska jag. Det är det ända jag har med i ryggsäcken.Nya trosor behövs ju inte när man kör utan. Kör försiktigt mina häxvänner..........

när ska jag starta upp igen!

Sitter vid datorn och försöker få ihop några nya ord till min bok....flytet var fantastiskt ett tag innan jul. Sedan mötte jag motstånd pga av massor olika saker. Det fanns personer som stal min energi och nu kan jag inte hitta rytmen igen. Nya projekt nya engagemang tar mina ord och ork.
Vill lyckas med något vara den som får till det men sällan blir det som jag vill. Konstigt nog ler jag och är lycklig ändå. Min ADBH gör att när datorn är avstängd och orden vilar så har jag nya idéer och lägger kraften på något annat tills jag satt mig här igen. Boken har nu ca 200 sidor men frågan är om den är intressant för någon att läsa. Har tänkt mig den som toalett lektyr som man kan läsa lite gran då och då i om man nu har lust. Ja, ja får se om jag hittar tråden igen och tar tag i den eller om jag drar för hårt och repar upp allt i stället...ganska spännande att se vad som händer.

Röd vecka

Röd är egentligen en fantastisk vacker färg en färg fylld av kraft, blommorna på mitt bord är så vackert röda där dom står och på minner mig om våren som är analkan de. Frieser hästarnas svarta hårrem blänker och de röda schabraken lindorna och träns dekoreringen gör dom ändå vackrare. Röda hjärtan har under min uppväxt prytt mina skolböcker med olika pojknamn i. Kärlekens färg är fantastisk på en vacker balklänning och speciellt om den pryder en prinsessa.

Men min röda vecka är allt annat än vacker. Tvidvale hatar den vecka som förföljer oss kvinnor genom livet. Den följer mig med en migränliknande huvudvärk, en ländrygg som känns som om den ska gå av och en ständig stress av att tänk om man skulle blöda igenom. Hur kul är det att stå på träningarna och när man tar ett skutt känna hur hela livet rinner ur en, vilket skydd man än har. Jag önskar hoppas och tror att eländet snart ska vara slut, att jag ska bli gammal och tant och inte längre blöda, blöda, blöda. Men det är ju långt kvar när man bara är 23. För det är väl det jag är. Jag vet att jag inte är 23 och att det är långt kvar tills jag slipper eländet så det är väl bara att bita ihop och njuta av dom 21 andra dagarna på månaden då allt är som det ska.

Men tänk på det killar att när ni tror ni ska dö av en förkylning att er kvinna är på väg att dö varje månad av alla komplikationer av en vanlig MENS.

Emma

Tänk att fått bli, en del av dit liv,

Du har tagit, ett otroligt kliv.

Ut i livet med stolthet och mod

du ger av din kärlek du är genom god.

Din stig utav sorg har varit så full

att du har rest dig när du har farit omkull,

är så svårt för mig att förstå.

Du reste dig upp fortsatte gå.

Din egen vilja har tagit dig hit,

vi har bara hjälpt dig en liten bit.

Vi kommer alltid stå här brevid!

Och älskar att se dig njuta av ditt liv!

Så var det dags igen!

På måndag händer det igen...det vi nu varit med om några gånger. En ny klient kommer på besök. För er som inte vet vad det är så jobbar vi som familjehem och klienterna är de som bor hos oss. Våra klienter är en väldigt kort tid klienter och blir sedan en del av familjen. Emma som bodde hos oss sist kallar jag min dotter, även om jag vet att hon har en mamma och en pappa så är det lättast för människor jag inte känner att säga min dotter. Som tex när Emma flyttade och grannarna undrade vad vi gjorde så sa jag att det var min dotter som vi hjälpte. Svårt att förklara annars.

Ja tillbaka till ämnet på måndag kommer en ny kille på besök. Det pirrar alltid lite extra i magen när man vet att någon skall komma. Kommer han att gilla oss och våran tändsticksask till hus.

Sista tjejen vi hade här bestämde sig för att prova att oss men efter en vecka ville hon inte vara kvar. Så nu är man extra orolig att det inte ska funka. Vi far alltid runt och städar och gör det fint innan dom ska komma på besök egentligen är det falsk marknadsföring. För här är det ju aldrig städat men det brukar jag berätta. - Se dig omkring, brukar jag säga för det är bara i dag det ser ut såhär!

Killen som kommer är en fotbolls kille han spelar visst i Qviding är duktig på det han gör. Han passar antagligen ganska bra in i vår tokiga aktiva familj där alla alltid gör något. Fotboll innebandy hästar ja alltid är det något som händer.

Ja nu måste jag lämna datorn för att ta tag i städningen, tar ju några timmar att få ordning på vargkulan.....

lite bättre nu än förr

Pulsar fram och pulsen ökar tar mig fram stretar sliter...kan inte låta bli att tänka på dom djupa småländska skogarna där snön låg i drivor när bonde folket skulle ta sig fram till brunnen. Djuren och familjen måste ha vatten vilket väder det än var. Idag vrider vi på kranen öppnar kylen sätter på mikron höjer pannan och glider ner framför TV och gnäller. Fan fick inte fram bilen idag kunde inte åka till kompisarna som vi lovat. Inget lördagsgodis idag.

Min mamma skakade idag på huvudet när jag skulle till träningen och när inte vagnen gick promenerade jag från Bellevue till Kortedala torg för att hinna till passet.-Du är inte klok säger hon gå till träningen då är du ju redan tränad när du kommer fram. Men jag ser det bara som bonus. Folk var glada vinkade tutade där jag kämpade mig fram i motvinden Jag är ingen som står och väntar på en vagn som inte kommer jag har inte ro till det.

Daniel blev glad tack vare att jag gav mig ut idag fick han sitt godis det blev färsk fisk till middag och jag fick träffa trevlig tränings kompisar som jag skrattade med om vädret.

Jag gjorde av med en hel del kalorier så att jag inte behövde ha ångest över wingummina som slank ner.

Vi är idag så bortskämda med att ha det bra så att skotta kan bli det värsta som finns. Jag tycker att det är ganska trevligt när alla tar sig ut pratar och hjälps åt. Dom gamla på vår gata får hjälp av oss yngre som fortfarande har orken kvar.

Jag är lycklig som har mat i skåpen, varmvatten som idag var till stor hjälp att värma min kalla svettiga kropp och att det går att tända ljuset i mitt hus.

Tänk positivt våren kommer inte tidigare för att vi gnäller, men visst får vi gnälla men inte hela tiden. Och visst tänker jag att det ser jobbigt ut för oss dagmammor när vi ska ta oss fram med vagnarna i utby nu när vallarna är metershöga..hur gör vi då jo vi får gå runt eller lyfta slita och dra. Ja ja det är morgondagen problem. Nu ska jag lägga mig och njuta av mina rena lakan som min tvättmaskin så snällt har tvättat åt mig. Och åter igen tänka tillbaka på den gamla slitiga tiden då kvinnorna låg i åarna och tvättade tvätten i 0 gradigt vatten så att händerna blev blåa och när man var tvungna att ligga alla i samma säng för att inte frysa ihjäl. Jag kommer dom närmsta timmarna ha 180 cm att njuta på. Så folk bit i hop vi har det jäkligt bra !