ett fotografi

Brevid mig ligger ett fotografi, lite skavt i hörnena det är 13 år gammalt ett kort med ett barn på ett barn som är mitt. Himmelen på fotot är blått, en härlig blå färg som minner om en solig varm dag på Tjörn. Jag minns ännu hans skratt när vi gick ut i vattnet och jag skrek då krabborna rörde sig under mina fötter i sanden.

Ögonen på fotot är pigga munnen är utdragen i ett skratt där alla dom små tänderna syns gluggen mellan framtänderna är så stor att en krona nog skulle få att rulla in i mellan dom.

Näsan är sådär söt som dom är på små barn lite potatis rund och gullig. Öronen är lite utåtstående och lätt tratt formade. Trots att vi tejpade dom på honom när han var nyfödd har dom aldrig blivit riktigt bra till hans förtret nu som tonåring.

Det blonda håret gör sig bra mot den bruna kroppen, pottfrisyren är i dag omodern men gud vad söt han var i den. Han tittar på fotografen med pillemariska ögon, alltid något bus i dom ögonen ögonbrynen små och nätta ramar in.

Skulle vilja ta ett fotografi i dag på samma ställe, för att jämföra. Idag är han inte 2,5 som på kortet utan snart 16. Öronen döljs idag av håret som faller ner över öronen.Tänderna ligger jämna och vackra i hans mun, näsan är som vilken annan näsa som helst. Ögonen som skulle tittat in i kameran är inramade av ett par buskiga ögonbryn som borde träffa en sax och under näsan växer de första ansatsen till en mustage.

Ögonen är ibland trötta och slitna men visst glimmar dom ännu till och är fortfarande fyllda av bus.

Hade jag inte haft kortet hade jag kanske inte kommit ihåg utan bara levt i nuet. Nu ler jag mot det lilla barnet som med sin oförargelighet och oskyldighet mötte världen, och vänder mig om och ser mot det nu mognare och mer medvetna individen som är min son. Jag ler även mot honom och mot hans mod att möta världen med sitt handikapp, hans styrka och ork att kämpa och ta nya tag när det händer saker, hans järvhet att möta världen och dess okunskap.

Att ha ADHD är i dag inte lätt, trots att vi i Sverige blir mer och mer medvetna finns det många utan kunskap som fördömmer och talar ner dessa barn och ungdomar

Jag älskar honom lika mycket nu som då, men då han förändras och blir äldre förändras också min kärlek till honom . Jag hoppas kunna ha honom hos mig och nära, när han kommer till mig som vuxen. Kanske med sin familj och kanske kan vi åka till havet med hans barn och fånga ett ögonblick på ett fotografi som kan sitta på mitt kylskåp brevid den fina bilden av mitt barn.

Som en påminnelse om alla skatter i mitt liv. Jag är en lycklig mamma till ett barn med speciella behov ett barn som jag alltid kommer älska vad som än händer.

Varför får inte vi andra må bra?

I dag har jag mött en människa i sorg en människa med ett trasigt hjärta ett hjärta som slitits isär trampats på och som antagligen känns som om det aldrig kan bli helt igen.

Jag känner med henne. Kan känna hennes tårar på mina kinder, känna hennes trasiga hjärta i min kropp men jag kan inte ta smärtan ifrån henne ........det går inte jag, vi kan finnas här för att lyssna och trösta men vi kan inte laga det som är trasigt.

Det underliga med denna människa är att hon i dessa stunder av sorg blir en människa ingen vill vara med, ingen vill kännas vid, då hennes tunga blir vass som en kniv som skär djupa sår. Hennes ord blir som galla som spys ut över människorna runt henne och hennes blickar blir som svarta avgrunder som människorna runt henne faller i.

Varför blir det på detta vis? Varför gör hon så mot de människor som vill hjälpa henne och som vill vara till hands för att lyssna och stödja. Istället drar vi oss bort som skrämda råttor som lämnar ett sjunkande skepp. Ingen vill vara i närheten av en pest smittad som ger alla av detta elaka sjuka virus.

Jag kan förstå att sorg gör en människa annorlunda och visst har hon rätt att inte vara som vanligt, men det är aldrig rätt att göra andra människor runt sig illa, att såra och förstöra bara för att det kanske för sekunden gör att hennes egen sorg blir lite lättare.

Jag hoppas och tror på att mänskligheten och vänligheten skall segra och att denna person inser vilken plåga hon blir för sin omgivning och att hon kanske bara för den sekund stannar upp och funderar över vad hon håller på med. Kanske kan hon titta dom människorna i ansiktet som hon har gjort illa, be om ursäkt sträcka på sig och inte låta sorgen förstöra den trevliga människa hon kan vara.

För snart har vi inte någon lust att förlåta mer, vi vill inte känna din smärta på det omänskliga sätt du delar med dig av det. Utan öppna dina ögon och se dig omkring vi är också människor...det är inte bara du som dras ner i avgrunden vi följer med och vi har ingen lust med det.......

Rosenblad!

Det regnar hjärtan från himmelen, och rosenbladen virvlar i luften, Melodierna som spelas smeker oss och fyller våra kroppar. Färgerna skimrar i rosa och guld och solstrålarna fokuseras på det vackra. Tänk att två människors kärlek kan fylla hela vårt avlånga land med dessa fantastiska starka känslor. Händer som letar sig fram för att finna en annan att värma sig i en lätt kyss i nacken eller ett par ögon som möts. Minnen som väcks till liv som får det frostigaste förhålland att för en stund blomma upp.

Tårar av lycka som sakta sipprar ner för ett redan fårat annsikte när lyckan tränger igenom radioapparater och TV Det spelar ingen roll vad din ålder är känslorna är lika starka, känslor som vi så desperat behöver. Denna dag kostade oss så mycket men gav oss så mycket i lycka även om det kanske bara varade i en sekund. Jag hoppas att vi nu kan surfa vidare denna sommar på bröllopets vågor av kärlek och respekt för varandra och att detta blir en sommar vi alla minns. Då färgerna var starkare känslorna härligare och livet är lite lättare för oss att leva.

Kärleken är underbar och jag kommer ta tillvara lyckan på det bästa sätt jag kan för jag har fördelen att älska och att vara älskad!

Ditt gråa hår!

Vi sitter brevid varandra i bilen...solen lyser in genom rutan och den ramar in dig som ett fotografi. Ditt gråa hår påminner mig och tiden som går och det visar på mognad och visdom.

Jag lutar mot mig och du luktar varmt och DU....doften gör mig trygg och det känns skönt att luta huvudet mot dig. Min hand leker sig uppför din nacke som så många gånger förr och den fingrar vant i ditt hår. Det kittlar lätt när håret far mellan mina fingrar. De lätta beröringarna vi ger varandra ger så mycket kärlek och känsla.

Länge sitter vi och är tysta ser oss omkring, vi behöver inget säga vi kan vara tysta tillsammans. Det är ingen tung tråkig tystnad det är en trygg skön tystnad jag faller in i en trygg sömn medans du kör bilen, jag känner mig säker och kan sova gott medans du låter milen försvinna bakom oss. När jag vaknar till vaknar jag till ditt leende.

Din hand smeker mitt lår som så många gånger förr, det är både kärlek och lite erotik i smekningen och vi fnissar tillsammans. Plötsligt diskuterar vi något som vi hört om på radio, våra åsikter är liknande men inte samma för då hade det inte blivit någon diskussion.

Det är just så här vårt förhållande är och vår resa genom livet trygghet, romantik, erotik, kärlek, humor och massor av trevliga samtal och diskussioner. Jag har många kompisar några få goda vänner och DIG du är mitt allt här nu och i evigheten. Likt Viktoria och Daniel har vi sagt ja till varandra och det var på allvar när vi sa att vi skulle leva till slutet tillsammans och att vi skulle vårda vårt förhållande. På samma sätt som för vårt nya kungliga par, kommer det inte alltid vara lätt och visst har vi fått kämpa ibland men varje gång flätas våra liv tätare tillsammans.

När du trampar ner foten på gasen i vår nya bil ser jag fram emot resan med dig inte bara mot Göteborg utan även genom livet. JAG ÄLSKAR DIG och kommer säga JA JA JA till dig och livet många gånger om.

Dörrar

Dom kan smälla, dom kan knarra dom kan klämma dom kan stängas. Dörrarna vi går igenom i livet är många, många olika färger och slag. Olika handtag och lås. Vart dom leder vet vi inte det kan vara till ditt hem eller till en vän det kan vara till en instution eller till en skola.

Varje dag utvecklas vi genom att öppna och stänga dörrar , vissa dörrar är fysiskt tunga andra har en psykisk tunga. Att gå genom en dörr öppning kan förändra ditt liv.

Att känna mitt hems dörrhandtag i handen ger mig ro och trygghet, att slita upp dörren på gymet ger mig styrka, för gud vad tung den är. Dörren till polisstationen är mindre trevlig att gå igenom och de låsta dörrarna på skänningen anstalten var skrämmande att gå igenom när vi var där på besök. Men både skräck och glädje gick jag genom dörren till BB där mina barn föddes och med samma skräck och glädje gick jag ut igenom den.

Att stänga dörrar bakom sig är viktigt tror jag att låta det som varit vara, man kan inte ändra det som varit man kan bara lära sig av livet och sina val. Med nyckel knippan runt halsen går jag ut genom dörren för att dra till gymet. Jag vet att det finns massor av dörrar där ute som väntar på mig med både glada och sorgliga överraskningar det kan jag inte göra något åt jag kan bara leva.........

Ett ljud av behag!

Ett ljud av behag går igenom min kropp när borsten följer din kropp långsamma rejäla tag som avslutas med ett skrapande ljud emot ryktskrapan. Om och om igen upprepar jag rörelsen likt ett mantra fortplantar sig ljudet i min kropp och både du och jag blir avslappnade, jag av ljudet du av massagen borstandet ger. I detta nu lär vi känna varandra lita på varandra och bygger upp en relation.

Du är beroende av mig att jag tar hand om dig på bästa sätt och det är min avsikt att jag ska göra det. Du lutar dig ut genom den halvöppna dörren och solen lyser på dig där du står, fåglarnas kvittrande hörs in i boxen där vi står och njuter av varandra. Du vänder ditt huvud mot mig och dom vackraste ögon i världen tittar på mig.

Vi samtalar du och jag där vi står medans din päls blankare och blankare, du har inga ord men din andning dina puffar och dina blickar talar till mig......jag berättar för dig hur vacker du är och vackrare ska du bli. Att du ska ut i vida världen i dag och träffa Sveriges före detta landslagstränare i dressyr och det gäller att du ska visa dig från din vackraste sida. Borsten fortsätter dans över din kropp och mitt arbete börjar ge resultat.

När jag tar din framhov för att kratsa den, andas du på min rygg där tröjan glipar och jag fnissar

undrar om du vill ge igen för dom borsttag som kittlat....

Jag smörjer in dina hovar så dom blänker, oljar runt dina ögon och din mule. Du är nu redo för nya äventyr. Jag undrar om du vet vad som skall hända där du står så lugnt och tittar ut genom den öppna dörren det vet inte jag heller det är första gången vi ska ut på träning men det ska bli jätte kul även om inte jag ska sitta på din rygg.......för mig är du det vackraste, det vackraste för mig!

tiden går inte att renovera

Klockans tickande gör mig medveten om att tiden går........i ett sakta mak framåt vidare som livets puls samma takt varje dag varje sek varje minut. Vi lever och sliter på våra kropppar varje dag, det finns dom som bygger upp och vårdar men trots detta, slits vi varje dag likt en bil som kör några mil varje dag trots service och oljebyte blir mil antalet mer och mer. Det går att fuska, går att ändra precis som dom gör med dom tyska import bilarna som får mätarställningen ändrad förarsätet utbytt och lackskadorna lagade. Men motorn och karossen är lika gammal som tillverknings datumet informerar oss om.

Med hjälp av kniv och sprutor kan vi strama upp rätta till och fylla ut för att våra linjer inte ska vara så avslöjande, jag har full förståelse för alla dom som gör det jag förstår deras sorg över att tiden går och att dom inte känner sig så gamla som kroppen vill avslöja. Falsk marknadsföring kan någon tänka men det bryr jag mig inte om där jag sitter medans klockan tickar på väggen.

Min själ och mitt sinne känns som 25 men min kropp som hundra vissa dagar, visst är det så att ja inte alltid gillar det jag ser på morgonen och önskade ibland att jag kunde göra något åt det. Men detkommer jag självklart inte att göra. Men jag känner samma sorg som många gör varje dag. Många kan tänka att du är väl inte så gammal så det är något problem tänk på oss som är 60 +. Men min ålders sorg kan ingen ta ifrån mig. Jag vårdar min kropp väl jag är lagom mycket i solen smörjer min hud, äter nyttigt och rör på mig dagligen, trots detta tickar klockan på väggen och min kropps slits vad jag än gör.

Morgonen går mot dag och jag är ännu en stund äldre där jag sitter och fingrar på min dator, jag njuter av livet där jag är just nu trots kropp slitage och nya rynkor visst är det en sorg men det är också en trygghet och lugn att bli äldre och mer erfaren och jag tänker att jag allt är en klokare människa där jag sitter och knappar på min dator medans sekund visaren sakta flyttar sig framåt som den gjort i så många hundra år.......

minnen från tiden som är nu!

Tur att det inte är lukt dator än för ni hade nog rynkat på näsan när ni känt doften av mig och mina kläder. Doften som omger mig är för min familj och mig vardag och jag tänker inte längre på om jag luktar eller inte.....Men luktar det gör jag. Hemma är inte odören lika tilltalande har jag förstått som den är i stallet. Jag kommer från terminens sista lektion solens strålar värmde oss den sista stunden på dagen då vi avslutade terminen med lite fika i solen.

Vi är en brokig skara människor som möts där bland häst skit och sadeltvål. Vi kämpar och svettas skrattar och gråter tillsammans några timmar i veckan.......några gör det några timmar andra färre.

Vi har ett gemensamt intresse men våra mål är inte dom samma. Vissa vill till eliten och drömmer om en tid i rampljuset på dom stora banorna, andra vill njuta av doften och känslan av att bara skumpa runt där i sadeln. Men det vi har gemensamt är att vi gillar hästar och att vi gillar Storås.

I solen sitter vi nu och skrattar tillsammans, vi delger varandra minnen ur livet inte allt är relaterat till hästar. Vi busar och driver med varandra vi njuter av solens strålar som värmer oss denna kvällen och när skuggan kommer krypande runt oss och kylan med den förstår vi att det är dags att börja dra oss hemåt.

Vi hänger oss kvar några få minuter för att njuta hela stunden ut, vill vara kvar vill inte att den mysiga känslan ska försvinna.

Tar mig in i stallet gör min häst klar för natten.......med gemensamma steg går vi tillsammans ner till hagen, både jag och Freja passar på att dra på stegen för att njuta lite till.

Jag har det bra som har en häst och ett underbart ställa att åk till och när vi sätter oss i bilen i kväll är jag glad över att vara delaktig......delaktig i alla dessa underbra människors liv. I morgon ska jag antagligen hit igen men det dröjer till hösten innan jag träffar vissa av dessa goa människor.

Jag gör min familj delaktiga i mitt liv när jag kommer hem. Dom får ju njuta av mina härliga dofter när jag kommer hem och mitt strålande lyckliga ansikte...............Jag är en lycklig människa.......Jag har ett fantastiskt liv...........

minnen från tider innan detta!

Telefonens signal ljuder genom vårt lilla hus. Konstigt nog är det ju ändå så förbenat svårt att hitta något i detta hem. Lyfter på tidningarna kollar i soffan vart kom signalen i från äntligen hittar jag den mellan dynorna i soffan. Entusiastiskt tar jag upp den och kollar displayen......varför gör man det man får ju ändå snart veta vem som ringer. Dolt nr med ens får jag kalla kårar på min rygg jag avskyr när det ringer från dolt nr. Vem kan det vara denna gången är det polisen, skolan eller kanske socialen.........vad har han gjort nu min son. Medans pulsen bultar i öronen så att jag inte tror att jag ska höra vem det är som är i andra ändan, trycker jag på knappen med telefonluren. Ett ända litet tryck och jag får veta vem det är. Tänk att en hundradels sekund kan vara så lång, känns som ett maraton att föra luren mot örat den känns som ett ton när jag ska lyft den. - Anna svarar jag med min på klistrade lugna behärskade röst. Trots att ja bara hör donet av pulsen i mina öron.

Hej jag ringer från....bla bla bla bla bla, har slutat lyssna det är en försäljare och inte någon som vill mig något angående sonen. Inte intresserad säger jag, och pulsen dunkar nu långsammare i mina öron och jag känner mig irriterad över att dom ringt från dolt nr har inte dom skyldighet att ringa från offentliga nr. Lägger på luren och sätter mig vid datorn kollar in på schoolsoft.

Schoolsoft är gamlestadsskolans gemensamhets plats för föräldrar där vi har möjlighet att kolla närvaro och läxor, som gäller våra barn som går där. Närvaron blinkar tom på min son sida, det var längesedan vi fick ihop särskilt många timmar per dag på honom. I ett mail skriver en lärare att jag måste se till att sonen har med pennor till lektionen, svarar snäsigt att jag är glad om jag får iväg honom till skolan och i åtgärdesprogrammet står det att skolan skall se till att han har material att jobba med på lektionerna. Det är nog tionde samtalet vi har om detta vad är det hon inte fattar????? Är du UVS vill jag skrika i hennes öra och är glad att det är ett mail jag svarar på i dag. UVS står för utvecklingstörd och inte för att jag är en fördömande människa som har problem med handikappade och annorlunda men så känns UVS just nu som ett bra uttryck för vad jag känner. Något måste ju vara fel när hon inte förstår läroplanen och åtgärdesprogrammen som hon fått tagit del av när det gäller min grabb.

Dessa lärare har inte sett mig förtvivlat riva mitt hår när polisbilen kör in på gatan med sonen i. När poliser stora som hus har försökt läxa upp mig och försökt få mig att få dåligt samvete pga snatteri klotter och stölder. Men jag är hård hudad och visar inte med en min att dom gör mig illa. Det är inte mig dom ska skrämma utan min son.

Vart är socialen i detta fall. Ingenstans vi har det för bra med våran relativt nya volvo vårat radhus och vårbostads adress ligger på fel ställe i Kortedala för att vi ska kunna få den hjälp vi så väl behöver.

Förtvilat suckar jag när jag hör dörren öppnas tunga luffsande steg travar in genom dörren....finns det något mat morsan säger han och kommer fram och kramar mig. Och med ens är han min lilla kille som jag älskar så mycket. Bortgömt för en stund är förtvivlan sorg och ilska och jag kramar om honom du kan ta en macka det blir middag senare säger jag medans jag ställer mig och skär upp lite frukt vi delar innan han snabbt försvinner ut i vardagen för att vara med sina kompisar........Tittar på telefonen en snabb sekund och hoppas att inte polisen ska ringa på den idag.........