Känsla av maktlöshet

Hon gick runt i storarummet nervöst trampande, naglarna och nagelbanden var nedbitna tills det inte gick att bita mer på dom, så nu gnagde hon på knogarna i stället. Rummet var som ett fängelse och väggarna trängde på som om dom kom emot henne. Hon smög ner i soffan en stund, men stressen jagade upp henne igen. Runt runt gick hon som en klocka i takt till tickandet från hennes egen väggklocka.

Likt ett mantra läste hon Fader Vår för att tankarna skulle få ett annat fäste men ångesten lämnade inte hennes kropp. En svett pärla rann ner för hennes panna samtidigt som en annan sipprade ner för hennes rygg. Trots att svetten rann så frös hon ända in i märgen inte ens filten hon virat runt sina axlar kunde få henne varm. Magen kurrade lite. När åt hon senast egentligen Hon hade nog tappat några kilo dom senaste veckorna. Mat var liksom ointressant när hon hade fullt upp med att bemästra ångesten. Hon måste ut. När hon tar i dörr handtaget och öppnar ytterdörren, exploderar det inom henne. Ångesten kommer med en sådan kraft att det inte går.

Plötsligt upptäcker hon att hon sitter i dusch hörnan alldeles blöt om baken sitter hon där med kläderna på. Vattnet från morgonens dusch har inte torkat undan. Utan har nu sugits upp av hennes gråa joggingbyxor. Hon känner kylan från vattnet och vaknar upp. Tar av kläderna, för andra gången idag så står hon där i duschen. Hett vatten rinner ner för hennes kropp, hon skrubbar för att göra sig fri, fri från tankar, känslor och skuld. Hon torkar sig långsamt blåser håret, ångesten börjar försvinna. Hon hör att någon kommer in genom dörren, en snabb titt i spegeln för att kolla att dom sönder gråtna ögonen inte ska avslöja allt.

När hon sakta går uppför trappan hör hon honom, det doftar Kinamat och hon provar på att le. Snabbt smyger hon in i hans farm. Tårarna rinner igen, nu lugnare skönare. Han håller, håller om henne klappar hennes hår viskar att allt är bra nu. Att han är hemma hos henne att han ska ta hand om henne, om han bara visste vad hon gjort. Skulle han då förstå, skulle han då stå där. Kom nu vännen säger han du behöver äta lite och dom sätter sig mitt emot och hon äter. Nu känner hon att hon var hungrig.........Lägger ifrån mig boken jag just slutat läsa. Min mage kurrar den med, det är dags att ta sig något att äta.

närhet och omtanke

Att få vara nära en annan människa skulle vara en mänsklig rätt. Att få ligga där naken blottad, tillsammans med någon man tycker om. Känna hunden under fingrarna huden man under åren lärt sig känna så väl. Smaken av salt och sött, doften av den man älskar. Känslan att vara totalt utlämnad men ändå så trygg. Jag njuter av varje sekund jag får uppleva miraklet av att uppslukas av honom. Det är mötet med honom jag får kraften och orken. Beröringen behöver inte vara sexuell men dock sensuell. Kyssen i nacke, handen under hakan, blicken i hans ögon kan få mig att vandra på moln vandra på moln i flera dagar.

Ett sms kan vara mer nära och berörande än en klapp, känslan av att vara älskad är viktigare än att få höra orden. Jag önskar att alla skulle få uppleva känslan av total kärlek, total kärlek om än bara för en kort stund. Tyvärr är det inte så och därför värde sätter jag det jag får uppleva så mycket mer ......för jag vet att jag är lycklig lottad som får och tar det jag behöver och ger och lämnar det som du behöver..omtanke är ordet omtanke är det vi ger varandra. Ett härligt ord.......

Resan som börjat men inte tagit slut

Vet att den här resan började väldigt tidigt i mitt liv antagligen den dagen då jag föddes, skrikande för full hals. Men jag blev inte medveten om mitt problem förens jag satt där med Patrik på hans skattning för ADHD då ljuset gick upp för mig att även jag hade skuld till hans problematik.

Hela mitt liv har jag varit aktiv, träna, sprungit umgåtts med folk pratat i telefon. Nya projekt nya kontakter. Tur att inte jag växte upp med Internet mina kontakter hade då nog varit många och inte särskilt sunda kann jag lova. Svårt att säga nej alltid med. Ja så har mitt liv varit. När barnen kom in i livet kom flera måsten önskningar och drömmar, att vara den perfekta mamman. Skogen lockade, teatrar, bad, gymnastik. Promenader i massor och långa. Allt skulle göras allt skulle hinnas med. Försökte hinna ha ordning i hemmet även om detta gick sämre. Jobba full tid, vara perfekta frun och älskarinnan. Vara vältränad. Ja allt skulle hinnas med och ställas upp på. Separation från Patriks pappa mötet med Min nuvarande vårdnadstvist och bråk. Slit och förtvivlan.

Kamp för Patriks rätt att få lyckas med skolan, insnöade lärare som inte fattade, svåra möten med arga föräldrar. Ja man trampar bara på där i sina skor för att göra allt riktigt och bra. Fotbollstränare, klassmamma, brukarådsrepresentant. Finns nog inget jag inte gjort. Alla protokoll från föräldramöten jag skrivit.

Polisen började komma hem med Patrik möten med skola och social utredning på BUP. Allt bara stegrade sig och mitt i allt var jag. Mamma, fru och nu mera oxå familjehems mamma.

Kampen för Patrik och ny skola tog ut det sista ur min kropp. Gummibandet var nu så spänt att jag inte orkade mer.

Efter nian flyttade Patrik till pappa en sorg men även en otrolig lättnad och frid.....plötsligt fanns massa tid. Den lyckades jag snabbt fylla med alla handa aktiviteter och träningar. Räknade ut att jag tränade ca 5 timmar om dagen innan allt brakade. Inte bra kan jag lova. Ute på krogen dansa och söka efter något som jag inte vet var det var.

Så en dag gick gummibandet av, jag ramlade ihop detta var i juli 2010, som tur är finns det massor av livlinor i mitt liv som jag tog tag i. Jag kunde hålla huvudet över ytan...bara nätt och jämt men jag lyckades. Den blommande orkiden tappade sina blommor och bara bladen var kvar.

Möten med läkare och förståelsen för att terapi var viktigt för mig har hjälpt mig massor. En omtänksam man som funnits där trots att jag betett mig otroligt orespektfullt och elakt. Min familj som alltid velat mig väl. Under lång tid trampade jag vatten med hjälp av mediciner. Det blev min flytväst. Ångesten försvann men inte alltid rädslan för att leva, längtan att få dö. Den jagade mig och fick mig att darra av skräck.

Långa stunder har tårar varit ända sättet att överleva att ventilera och ett sätt att kunna andas igen. Jag tror jag vattnat min orkide med mina tårar så att jag skulle kunna blomma igen.

Många gånger har jag suttit där i hörnet i duschen försökt tvätta bort min ångest försökt att bli ren för att kunna bli frisk.

Nu har jag slutat med all medicinering. Ville att min hjärna skulle bli min igen...jag är på väg känner att orkiden börjat knoppa igen, men ibland kommer ångesten och tröttheten över mig men jag har redskapen att ta emot dom nu...vet hur jag ska hantera mig själv och mitt liv. Hela tiden har jag Mikael bredvid mig som bollar tankar och oro runt mig och mitt mående. "Hur e det nu känner du dig speedad, du funderar väl inte för mycket osv".....gott att jag har honom där som hjälper mig på vägen. Men idag mår jag så bra så jag vet att jag skulle kunna klara mig själv stå på egna ben om det skulle behövas.

Har börjat med nya projekt men nu är tidsplanen lång och utdragen.......jag tror jag vill leva nej jag vet att jag vill leva inte riktigt var eller hur än men jag tror att jag är på rätt väg att komma i ordning med tankar, känslor och mitt liv......men helt frisk blir jag nog aldrig men det kan jag nog leva med ;)

kärlek

att kärlek ska vara så svårt och komplicerat, när det egentligen är det enklaste som finns...bara att älska på. Men inte för mig inte, jag ska tänka, fundera, utvärdera, begrunda, väga för och emot. Se vilken skål som vägen mest och vilken som väger minst fundera över gräsets färg form och smak. Ja inte e det lätt att få kärleken att bara rulla på och vara så där fantastisk som den kan vara. Den kan ju göra lika ont och vara lika slitsam som en förkylning, den kan vara lika smärtsam som en förlossning och vara lika tung som en resväska fylld med sten.
Men den kan vara lika underbar som en förlossning lika vacker som stenarna i din resväska och lika ljuvlig som första dagen då förkylningen är borta.

Men där jag är i min kärlek just nu trampar jag vatten håller mig flytande och älskar, älskar som bara jag kan. Jag trampar simmar, trampar simmar, trampar simmar och det är ganska kraft ansträngande men jag ska fixa det för min kärlek är värt det hoppas jag annars har jag fått träna massor och träning skadar aldrig, man blir bara starkare av det om man äter och vilar rätt har jag läst någonstans och jag tror på det........han är värd allt min kärlek!

jag tror

Jag tror att jag vet vad du vill. Snälla berätta för mig.
Jag tror jag vet vad du kan. Snälla berätta för mig.
Jag tror jag vet vad du drömmer. Snälla berätta för mig.
Jag tror jag känner din sorg. Snälla berätta för mig
Jag tror jag vet vad du känner. Snälla berätta för mig

Du känner mig så väl du vet mina drömmar min längtan och mina tankar....du vet att jag vill ha dom med dig. Här nu och alltid om bara du vill! Vill ha dom med dig!

Så snälla berätta...jag finns här för dig och vill att du ska vara där för mig. Så snälla berätta!

En underbar morgon

Morgon har kommit väckt mig med en sådan kraft att det inte fanns någon möjlighet att somna om, 9,5 timmar sömn var tydligen nog för min själ och kropp. Värmen från sängen omfamnar mig, värmer mig och den känslan ska jag ta med mig genom dagen Han som ligger brevid mig andas tungt, vilar, sover i den där sköna sömnen som är så fin att iakta. Känns tryggt att han ligger där i sängen så nära mig. Smyger upp gör det som behövs för att starta upp på morgonen famlar letar efter glasögonen som alltid faller ner bakom sängen på natten för att jag alltid lägger dom i sängen och inte på nattduksbordet

Tar på kläderna, skitna men vad gör det ingen ser mig i Utby denna morgon och sedan ska jag till stallet för att ta hand om djuren och inte är det trevligt att ha på rena fina kläder där och tippa runt som en prinsessa.

Räcker att jag tar tag i kopplet så sitter Gazza brevid mig vid dörren, Dolly får man ropa på fast jag inte ser henne där nere i sängen i källaren vet jag att hon sträcker på sig långsamt vaknar och funderar på om hon verkligen ska följa med ut. Släpande långsamma steg tassar upp för trappan. Jag öppnar dörren och vi är ute i luften som sveper in mig i ett tillstånd av lycka. När man tar det där andetaget som gör att lungorna fylls av morgonluft och man känner hur syret rör sig ner genom lungorna då vet man att en ny dag väntar med nya underbara händelser.

Mina fötter rör sig i dom nya bruna gummistövlarna. Dom minner mig om min barndom där fötterna ofta gled ner i stövlarna utan strumpor för dom var mjuka lena och lätta att ha på fötterna. Det behövde inte ens regna för att man skulle ha dom på dom gav än en känsla av frihet när fötterna gled runt där i stövlarna.

Halkar mig fram på lite is som ligger kvar, det gammelgröna gräset tittar fram här och där och jag känner mig nöjd att våren kanske är på väg, kanske bara ett kanske men möjligheten finns ändå där.

Fåglarna sjunger dom gör mig glad, sällan man ser dom där bland grenarna men dom finns där och jag hör dom. Vi drar oss upp mot berget jag och hundarna en bil rullar förbi gruset knastrar skönt under däcken det får mig att le. Tänk vad ljud det finns runt oss till och med tystnaden går att lyssna på.

När vi kommer runt hörnet sätter Gazza i väg efter några rådjur som betar tror dom är 6 eller 8 stycken, hinner tänka att det är sista gången jag ser den hunden men jag slappnar av och andas visslar två gånger och går visare efter bara en minut är hon vid min sida igen och åter igen ler jag. Gott att hon kommer. Förstår nog att det är lönlöst att jaga vidare dom är snabbare än hon. Tillsammans går vi vidare genom ett tyst Utby. Känner igenom kroppen allt sitter där det ska näsan rinner, hjärtat bultar, svetten rinner ut efter ryggen. Bara en bit kvar hem nu hundarna är okopplade men är fokuserade på mig. Skönt att vi har den kommunikationen

Hemma möts jag av honom där han sitter och njuter av en varm rykande kopp kaffe. Jag ler igen klockan är bara halv 9 och han sitter där och bläddrar i tidningen. Jag har haft en bra start på denna morgonen och jag vet att den kommer fortsätta så trots snoret som rinner i en stridström genom näsan. För det har jag bestämt.........

kobra

Vaknade brevid en Kobra i dag...den bara högg. Ilsket och våldsamt. Och det bara för att jag råkat nysa vederbörande i ansiktet. Inte lätt att styra över sina kroppsliga automatiker när man vaknar och behöver nysa i samma sekund. Men jag förstår att han sedan fortsatte sitt ilskna huggande långt efter att jag lämnat honom och hans säng ifred. Modifast uttalas det och kan tära på vilken människa som helst, jag vet har slitit i 5 veckor med helvetet så fråga mig om humörsvängningar och tålamods saknad.

Men idag kunde ingen förstöra för mig, inte ens en giftig kobra i sängen på morgonen. För i natt har jag sovit.....känns som om jag delat säng med änglarna 9 timma av full och utvilande sömn med bara ett mindre uppehåll för att tömma en lite, allt för full blåsa runt tre. Så att känna att man inte behöver sova längre var en ovanlig ,men oj så trevlig känsla denna fredag morgon.

Tog mig upp för att mata katter och kissa hundar. Mötte där på vägen en trevlig vän att dela några ord med för att sedan ta mig hem och sätta igång att röja lite och nu när jag sitter här har hemmet fått en upprustning och mitt sinne känns så gott. Idag pirrar det i kroppen kan det vara våren som är på antågande eller är det kärleken eller är det livsglädjen som återvänder.....och för er som är intresserade smsa Kobran ett fint ursäkta humöret ,och med ens var han min pandabjörn igen......ska bli gott att få hem honom i efter middag och då ska jag bjuda honom på räkor som ett avbrott i den tråkiga modifast dieten och det gillar han min panda björn!

Usch

Snoret rinner som en öppen kran ur skallen på mig, ja man kan ju undra hur det kan kännas som om snoret är i hjärnan när det inte är där det är. Vart kommer det från egentligen......detta är sjukt, ja och jag är sjuk. Inte lagligt hemma sjuk med 39 i feber utan bara retligt 37.8. Och när andra delar av arbetslaget är sjuka är det bara att bita tag och dra sig fram under dagen mer död än levande.



Plötsligt tar kleneex servetterna över hemmet halstabletterna invaderar bord stolar och lådor. Skallebank tabletterna försvinner när man som bäst behöver dom och timmarna som annars springer i väg slingrar sig som en dagmask i torkan , fram under dagen.

Och visst låter det som om jag är döende och det är jag.....vill sova bara sova en liten liten stund till hade varit så skönt bara en LITEN stund till.



Men nu är det bara att rycka upp sig stoppa en galge i tröjan som håller upp kroppen ladda men papper i alla fickor, stoppa kroppen full med paracetamol och köra dagen är slut antagligen snabbare än jag kan förstå, och då ska jag gosa mig på soffann mellan host attackerna och snorbaden....

leende

Ett leende är värt mer än hundra ord....så jag gör något nytt jag ler mot alla jag möter och hoppas att dom ska ta med sig något trevligt hem, minnet av en leende människa kan göra mycket för någon som känner sig lite nere. Visst känns det bra att möta någon som är glad på gatan istället för att trampa på och alla ser sura ut. Visst mår du bättre när din partner ger dig ett leende på morgonen än bara ett par trötta sura ögon.

Visst känns det bättre att gå på en buss där busschauffören tittar på dig och lyser upp när just du kommer på än att h*n bara surt stirrar ut genom rutan. Det är inte svårt att vara lite trevlig mot sin omgivning om vi bara försöker tror jag världen kan bli lite trevligare att leva i. För vad kostar ett leende. Och man kan göra det på alla språk eller?

Ha en go dag där ute för det ska jag ha och det ska bli trevligt att se vem jag möter där ute i verkligheten jag är lycklig som ännu besitter förmågan att le och det gör jag ofta.