nattlig resa!

Natten smyger på viskar i mitt öra, hemligheter som bara jag får veta.
Som skymningen omsluter mig med mörker och trygghet, vill jag ge dig av min dröm.
Nattens stjärnor flämtar andas, andas ord jag inte kan nå.
Ge mig det jag inte kan få, bara natten kan bjuda mig detta.

Mystiken, ljuset känslan av att vara. Leendet kommer med mig på min resa.
De ord bara jag får höra, bjuder mig på något ingen annan nånsin ser.
Jag känner värmen av solens första strålar, på samma sätt värmer hemligheterna jag bär.
Vaknar upp i grynings timma, det är bara jag som är här.

Hemlig eller inte

Du kanske tror att du känner mig men det gör du inte, jag är öppen pratar skrattar bjuder på mig själv men jag är hemligheten själv...ingen vet, ingen kommer att få veta allt.
Jag är den jag är på gott och ont....det måste alltid hända något, jag är alltid på gång......jag är tokig jag......det tickar på.

En bomb redo att explodera känner att jag måste prata med någon......någon som kan det här med mig någon som kan dämpa. Men jag trampar på tills jag kommer dit. Jag ler....

Njuter av livet gör jag, njuter av att vara jag...att vara den alla tror att dom känner, men jag bjuder inte på allt bara en liten liten bit.

Tur att jag kan simma för ibland blir vattnet djupt.....

Känner mig som ett lim ibland inte ett sådant som gör att man blir seg utan en som håller ihop...som får allt att rulla på....

Jag finns måste synas.......

Jag skrattar, värmen är skön gör mig levande mer levande än vad som är bra...måste frysa snart.....hämta is...kall cola vad som helst.

Trampar på kämpar med min kropp sliter drar..plågar mig själv FAN va gott.
Ingen vet vad som finns där inuti ingen mer än jag...känns tryggt att stänga om sig att vara där inne.....

Lever känner mig levande oj vad tiden går tickar och går.......både på insidan och på utsidan.

Jag är JAG en glad och stolt jag!

Jag borde vara vuxen!

Varför har jag så svårt att vara vuxen, varför händer det alltid saker runt mig som inte ska hända. Man kan ju undra hur det står till där uppe på hjärn kontoret.Herre gud va kass jag är.

Men ibland slår det bara till och min ADHD kramar mig värre än någonsin och med den kommer ångesten. Nu vill jag att allt ska vara som vanligt att MJ kommer hem och finns där nära mig så jag kan andas igen för det gör jag inte nu. Bara ytliga små hemska andetag som mer suger kraften ur mig mer än att ge mig styrka. Ändå trampar jag på som den värsta duracellkanin.

Jag trampar på så att kroppen värker ändå gör jag det bara trampar och trampar.......vet inte vart men jag trampar ändå trots att det är här jag vill vara. Vill vara nära och hemma med min man min man som tar hand om och älskar mig så ändå trampar jag på som en jävla idiot.

Ja inte är det lätt att vara jag och absolut inte när ADBHn klämmer mer än vanligt.......jag är ju bara jag men jag måste rycka upp mig och inte gömma mig bakom problematiken måste ta mitt ansvar som vuxen människa och inte tro att jag är 17 år längre. Jag har ett ansvar som fru och mamma...nä nu gäller det att rycka upp sig trampa åt rätt håll och se till att vara så vuxen som jag är.

Längtar efter min man och vill att han ska komma hem det gör han men det är ganska många dagar kvar så jag får försöka hitta min livboj och simma vidare.