Att ge kan också vara lycka!

När hundens huvud ligger på sängkanten och det piper som ur en pipleksak i hennes näsa är det dags att stiga upp och ta ut hundarna på en kissrunda. Mot mig på ängen strömmar alla färger och prakten av sensommarens blommor. För mig är det lycka att åter igen känna doften av blommor och se deras skönhet. För ett år sedan såg jag inte något alls då depression höll mig fången i sitt mörker och som i en glasburk utan öppning satt jag helt förlamad. Men idag är det annorlunda idag lever jag igen. Jag och min ADBH lever i ett idag är vi mer överrens, idag är det jag som har kontrollen, eller oftast i alla fall.

Jag är idag mer lycklig än jag varit på många år, jag är tacksam för det som livet erbjuder mig och det jag får uppleva jag är tacksam för att min man stannade hos mig och att vi hittat tillbaka till en kärlek som idag är starkare än var den någonsin varit. Jag är helt enkelt tacksam att jag inte gjorde slut på livet som är så fantastiskt som jag då inte kunde förstå men som jag idag värdesätter mer än något annat.

Vad som också gör mig lycklig är de människor som vill, kan och har möjlighet att hjälpa andra gör detta. En status på facebook gjorde mig idag mycket lycklig, en familj där sonen igår fyllde 5 skänker samma belopp som presenternakostade till läkare utangränser och sosbarnbyar. Det är otroligt att ens komma på iden att ge både till sitt barn men även till de som inte har.

Det är både med glädje och sorg jag idag ger mig av på en ny shoppingrunda. I vetskapen att jag kanske kunde gett istället för att köpa. Men det är ju faktiskt så att konsumtion föder arbetstillfällen. Och med glädje i hjärtat ger jag mig idag ut på en shopping runda för att rädda ett jobb inom handels. MEn jag vet att denna julen kommer det finnas presentkort med i julklapps säcken presentkort på välgörenhet så att även de som inte har ska kunna få något till jul. Det känns bra i mitt hjärta....

Ligger i soffan, har liksom stelnat här, lyssnar på Älska mig för den jag är. Kroppen ryser när texten i sången går rakt genom kroppen. Jag måste förstå att att jag är jag, att jag inte behöver be om ursäkt för min existens. Vi gör alla saker som är fel under vår tid på jorden som igentligen är ganska kort. Man kan inte gå och gräma sig över saker som har hänt. Det viktiga för mig är att göra det som är nu så bra som möjligt. Det finns människor runt mig som är det viktagaste som finns för mig, människor jag ser upptill coh som jag bryr mig om.

Alla andra där ute är trevliga att stöta på umgås med och att ta del av men min energi lägger jag i dag på de som betyder något för mig de som älskar mig för den jag är. Jag är en liten obetydlig människa i den stora mängden men i det lilla sammanhanget är jag otroligt viktig. Jag är lycklig som har det jag har och det är ingen ide att fundera över det man inte har, jag ler när musiken fortsätter klinga ut ur datorns högtalare, för så är det som texten säger Älska mig för den jag är.....annars kan det kvitta!!!!!!

Snart börjar en del av mitt liv!

Sommaren har varit helt fantastisk, har konstigt nog kunnat njuta och spänna av och bara ha det bara med MJ. Ingen stress inga måsten och inga tankar på framtiden bara här och nu man undrar ju om det verkligen jag som varit tillsammans med MJ i sommar. Kanske MRS Bråttom har tagit semester från mig. Jag sitter nu här och låter lite tankar flyta sakta men säkert mot framtiden och mitt nya jobb på en förskola i Bergsjön. Har städat ur mitt gamla lekrum det rum som vandrat runt i vårt lilla radhus har nu vandrat färdigt och det är dags att packa undan alla leksaker. Härligt men sorgligt.

Jag har gjort saker i mitt liv jag inte är stolt över saker som sårat skadat och förstört, men jag har under resan faktiskt förändrats och blivit en annan Anna. En lite starkare mindre orolig och tryggare Anna en Anna som inte tar dagen förgivet. Jag njuter av varje sekund som är bra och suddar ut det som inte är lika bra. Solstrålar och lycka stoppas nära hjärtat och jag vi kämpar vidare.

Idag är det onsdag om 4 dagar promenerar jag till mitt nya jobb, läskigt men sant.....en ny tid har startat och jag är trygg med det!

Nytt jobb!

oj vad spännande jag ska börja på ett nytt jobb, längtar som bara den men först ska jag ha semester. Sedan ska jag träffa nya kollegor och nya barn. Vi börjar i ett tomt skal som sedan ska fyllas av oss och barnen det ska bli jätte mysigt att få vara med på en ny start igen. Det är många år sedan sist. Pirrar lite i magen, men det är ett skönt pirr. Gillar verkligen känslan.

Hoppas nu bara att det kommer fungera med allt här hemma, med hundar och ungar och att jag hinner med hästen. Men en sak i taget först stundar semester och det goda med det. Men längtan efter det nya kommer jag ha hela semestern.

SOMMAR TYRA

Pirrigt i magen, idag ska jag lämna bort min pärla. Hon ska få åka på bete i Lysekil hos goda vänner. Första sommaren som jag lämnar bort min häst, känns skönt men samtidigt jobbigt. Man vill ju gärna ta vara på dom sköna varma dagarna med pållen, men är man bortrest så är ju inte det möjligt.

Hon kommer ha gott gräs att äta hon kommer ha hästkompisar att dela dagen med och människor runt sig som kommer ta väl hand om henne. Men det känns så sorgligt att lämna bort stjärnan, jag vill vara hos henne varje dag hela tiden. Men när man är 38 då har man lite annat att göra än sitta i hagen och ha det bra.

Idag ska hon få en dusch så hon är snygg när hon åker, hon ska borstas och putsas, hon kommer att glänsa. Jag ska putsa hennes saker och packa hennes grejer så att allt är klart när MJ kommer efter jobbet. Sen lastar vi henne och drar, läskigt men bra..i sommar ska jag njuta av min familj och familjen ska få njuta av mig......det ska bli en bra sommar!

käraste

Du får min väg att kantas av Lupiner, en regnig dag blir solsken när jag ser ditt leende. Du är favaorit godiset i min lördags godispåse när jag längtar efter något sött. Du är den gyllene svampen i den murriga skogen, du är vattnet i kranen när jag är törstig. Du är det som får mig att gå upp på morgonen när kroppen känns tung du är allt som är bra för mig. Du är min vän, min allra bästa vän!

EN NY SOMMAR

Oj vad tiden har gått fort, livet springer på, jag grabbar efter något att hålla mig i, något för hålla balansen med. Nu går det bättre linan blir bredare och stabilare för varje dag, livet börjar återgå till det normala, om ett liv med ADBH någonsin kan bli normalt. Tankarna i mitt huvud går snabbare, blandas och trasslar ihop sig. Försöker kategorisera och sortera upp allt i mitt huvud, men det hjälper inte. Tankarna blandas som ett trassligt garn nystan i olika färger. Men jag gillar färger så det är inget problem efter 38 år har jag börjat komma underfull med att för mig är det helt normalt att vara onormal.

Dom mörka dagarna är nu få och jag är ljusare hela jag, när det blir mörkt har jag förmåga att hitta lysknappen och tända igen, jag famlar inte längre i mörkret. Jag orkar. Det finns mycket som har hjälpt mig att må bra igen, men främst är det jag, min egen vilja att ta mig igenom dom mörka fuktiga grottor som jag famlat i, skräcken och ångesten. Nu har detta bytts ut av ljus kreativitet och nya drömmar och det är så skönt. Älskar att leva igen och jag hoppas att jag ska hitta hem igen hela vägen, det är jag värd och dom runt mig som stått ut. Jag tar varje dag i min famn och ser livet som en gåva, jag silar och tar bort det som tar min energi, nu ska jag tillbaka på banan och det hela vägen....så se upp Mrs Bråttom är på väg, på väg genom livet på rätt sida vägen igen!

en morgon promenad i tankar

När solen träffade ansiktet log hon, hon log mot morgonen. Hundarna sprang framför henne på stigen lekande lyckliga ovetande om allt som händer runt dom. Hon tittar på dom önskar för en stund att hon hade kunnat vara en hund, sprungit med dom där i det höga gräset på ängen, varit fri bekymmerslös. Men hennes liv var allt annat än bekymmerslöst. Det var kanske det som var problemet hur man kan må dåligt och samtidigt egentligen vara lycklig. Bara det att lyckan just nu kändes ganska svår greppad.

Tröttheten slår henne i ryggen där hon går stegen blir plötsligt tunga och svåra, hon måste sluta tänka. Det är tankarna som tynger ner henne. Leva i nuet njuta av det som är istället för att grubbla. Hon ler igen när en fågel flyger förbi henne en kungsfågel är det, så lite så skör, den flyger mot staketet och utan problem flyger den igenom staketet. Hon önskar hon hade samma precision i sitt liv att hon lyckades tränga sig igenom problemen utan att stöta i mot och göra sig illa.

Runt henne börjar allt vakna till liv, det är morgon och en ny dag. Hon har insett att hon måste se verkligheten som den är, men att man inte får lägga för mycket värderingar i allt som händer och det som sägs. Hon kan inte veta vad alla tänker och tycker, negativa tankar gör henne sjuk och hon kämpar för att hitta det positiva tankarna igen. Dom hon alltid haft så nära till tidigare. Men en överkonsumtion leder ofta till att saker tar slut. Nu måste hon bunkra upp igen.

Hon fortsätter gå där på stigen med hundarna lekande på ängen, hon går där med hopp i sin kropp. Känslan av att klara hindren är stark denna morgonen, hon vet inte om det är kramen hon fick av sin man eller om det är solen strålar som gör det , eller kanske en kombination men hon vill hitta tillbaka och hon vill göra det nu. Men hon vet att saker och ting kan ta lång tid och hon skall låte det vara så. Hon ler igen och nu åt sina egna tankar......

kämpar på!

Att leva som utbränd och med min ADBH är som att leva i en berg och dalbana, ena dagen är man på toppen andra dagen på botten. Drömmar önskningar är att allt ska vara toppen och kul, medans det oftasat slutar med trötthet och tråk. Jobbigast är det nog för dom som är runt mig som inte kan se och känna det jag upplever. Att dom inte vet om det är dom som säger fel saker eller gör fel när jag plötsligt är som en hemma gjord regnmaskin som sprutar tårar som en fontän, eller när jag ena dagen exploderar pga att barnen ätit macka istället för middagen jag lagat. Dom kan ju inte se min röriga trötta sletna insida. Bara den vanliga utsidan.

Det finns mycket i livet man vill hinna med och räcka till till. Jag vill vara en duktig dagbarnvårdare som ger mina dagbarn en bra och utvecklande dag, jag vill vara en mamma som orkar vara till hjälp när det gäller läxor hinna göra roliga saker tillsammans med barnen och jag vill vara en trevlig omtänksam fru som tar hand om min man och ger honom det han vill och behöver.
Sedan vill jag hinna med att träna så att kroppen mår bra, och självklart ska hästen ha sitt och hundarna sina promenader.

Men någonstans orkar jag inte med allt, måste ta ansvar för min sömn måste klara att lägga mig själv och inte vänta in gubben, måste ta ansvar för min mat att jag får i mig det jag behöver för att orka, och att jag tar ett beslut om vilka mediciner och på vilket sätt jag behöver dom.

Vill ju vara jag men inte vilket pris som helst, drömmer om att vakna och allt ska vara som förut att mina känslor för mig själv mina barn och min man ska vara samma som innan förra sommaren, men jag har insett att det nog aldrig kommer bli så, jag tror däremot att det kommer bli bra men på ett annat sätt. Vi planerar drömmer och pratar om framtiden och om nuet, minns och ler åt minnena vi har tillsammans, Vi är starka tillsammans min familj och jag.

Och hur det än är och blir kan ingen säga att vi inte kämpat, vi är fighters vi Lundgrens och vi kämpar på varje dag varje timma varje minut och sekund för vi tycker så mycket om varandra och det är skönt att veta när det ibland är mörkt och kallt i sinnet.....

att prova nytt!

Jag har lärt mig något nytt, att det inte är farligt att prova saker och försöka. Jag har alltid varit rädd att misslyckas därför har jag låtit bli, rädd att få nej om jag frågat så det är bättre att låta bli att fråga. Nu har jag bestämt mig att när man är 38 så är det ingen ide att vara rädd för att få nej och att vara rädd för att misslyckas. Nu måste jag våga. Så nu börjar jag i skolan igen, nu börjar jag läsa igen, misslyckas jag har jag iallafall testat och det är ju bra det.

Jag går på föreläsningar och scandinavium själv, gör inget att man är själv. Träffar man inte trevliga människor på vägen kan man klara en dag för sig själv och det kan nog bara vara nyttigt kan jag tänka.

Jag drar med mig min bästa vän på mycket...han får bara hänga på, nej självklart har han ett eget val i det han gör. Det är kul att göra saker man inte brukar göra. Gå på en föreläsning man inte trodde man skulle gå på, Åka till ett ställe man aldrig tänkt på. Det är utvecklande att göra saker tillsammans så man sedan har något att prata om.

Jag tror att alla erfarenheter och kunskaper är nyttiga att ha med sig på sin livs resa. Det är en underbar glädje i att kunna samtala med olika människor med olika intressen och inte bara fastna i den verklighet man själv lever. Så nu ska jag ut på nätet och leta efter nya intressanta föreläsningar och utbildningar jag och min vän kan gå på, nya resmål och nya idéer att förverkliga......

Känsla av maktlöshet

Hon gick runt i storarummet nervöst trampande, naglarna och nagelbanden var nedbitna tills det inte gick att bita mer på dom, så nu gnagde hon på knogarna i stället. Rummet var som ett fängelse och väggarna trängde på som om dom kom emot henne. Hon smög ner i soffan en stund, men stressen jagade upp henne igen. Runt runt gick hon som en klocka i takt till tickandet från hennes egen väggklocka.

Likt ett mantra läste hon Fader Vår för att tankarna skulle få ett annat fäste men ångesten lämnade inte hennes kropp. En svett pärla rann ner för hennes panna samtidigt som en annan sipprade ner för hennes rygg. Trots att svetten rann så frös hon ända in i märgen inte ens filten hon virat runt sina axlar kunde få henne varm. Magen kurrade lite. När åt hon senast egentligen Hon hade nog tappat några kilo dom senaste veckorna. Mat var liksom ointressant när hon hade fullt upp med att bemästra ångesten. Hon måste ut. När hon tar i dörr handtaget och öppnar ytterdörren, exploderar det inom henne. Ångesten kommer med en sådan kraft att det inte går.

Plötsligt upptäcker hon att hon sitter i dusch hörnan alldeles blöt om baken sitter hon där med kläderna på. Vattnet från morgonens dusch har inte torkat undan. Utan har nu sugits upp av hennes gråa joggingbyxor. Hon känner kylan från vattnet och vaknar upp. Tar av kläderna, för andra gången idag så står hon där i duschen. Hett vatten rinner ner för hennes kropp, hon skrubbar för att göra sig fri, fri från tankar, känslor och skuld. Hon torkar sig långsamt blåser håret, ångesten börjar försvinna. Hon hör att någon kommer in genom dörren, en snabb titt i spegeln för att kolla att dom sönder gråtna ögonen inte ska avslöja allt.

När hon sakta går uppför trappan hör hon honom, det doftar Kinamat och hon provar på att le. Snabbt smyger hon in i hans farm. Tårarna rinner igen, nu lugnare skönare. Han håller, håller om henne klappar hennes hår viskar att allt är bra nu. Att han är hemma hos henne att han ska ta hand om henne, om han bara visste vad hon gjort. Skulle han då förstå, skulle han då stå där. Kom nu vännen säger han du behöver äta lite och dom sätter sig mitt emot och hon äter. Nu känner hon att hon var hungrig.........Lägger ifrån mig boken jag just slutat läsa. Min mage kurrar den med, det är dags att ta sig något att äta.

närhet och omtanke

Att få vara nära en annan människa skulle vara en mänsklig rätt. Att få ligga där naken blottad, tillsammans med någon man tycker om. Känna hunden under fingrarna huden man under åren lärt sig känna så väl. Smaken av salt och sött, doften av den man älskar. Känslan att vara totalt utlämnad men ändå så trygg. Jag njuter av varje sekund jag får uppleva miraklet av att uppslukas av honom. Det är mötet med honom jag får kraften och orken. Beröringen behöver inte vara sexuell men dock sensuell. Kyssen i nacke, handen under hakan, blicken i hans ögon kan få mig att vandra på moln vandra på moln i flera dagar.

Ett sms kan vara mer nära och berörande än en klapp, känslan av att vara älskad är viktigare än att få höra orden. Jag önskar att alla skulle få uppleva känslan av total kärlek, total kärlek om än bara för en kort stund. Tyvärr är det inte så och därför värde sätter jag det jag får uppleva så mycket mer ......för jag vet att jag är lycklig lottad som får och tar det jag behöver och ger och lämnar det som du behöver..omtanke är ordet omtanke är det vi ger varandra. Ett härligt ord.......

Resan som börjat men inte tagit slut

Vet att den här resan började väldigt tidigt i mitt liv antagligen den dagen då jag föddes, skrikande för full hals. Men jag blev inte medveten om mitt problem förens jag satt där med Patrik på hans skattning för ADHD då ljuset gick upp för mig att även jag hade skuld till hans problematik.

Hela mitt liv har jag varit aktiv, träna, sprungit umgåtts med folk pratat i telefon. Nya projekt nya kontakter. Tur att inte jag växte upp med Internet mina kontakter hade då nog varit många och inte särskilt sunda kann jag lova. Svårt att säga nej alltid med. Ja så har mitt liv varit. När barnen kom in i livet kom flera måsten önskningar och drömmar, att vara den perfekta mamman. Skogen lockade, teatrar, bad, gymnastik. Promenader i massor och långa. Allt skulle göras allt skulle hinnas med. Försökte hinna ha ordning i hemmet även om detta gick sämre. Jobba full tid, vara perfekta frun och älskarinnan. Vara vältränad. Ja allt skulle hinnas med och ställas upp på. Separation från Patriks pappa mötet med Min nuvarande vårdnadstvist och bråk. Slit och förtvivlan.

Kamp för Patriks rätt att få lyckas med skolan, insnöade lärare som inte fattade, svåra möten med arga föräldrar. Ja man trampar bara på där i sina skor för att göra allt riktigt och bra. Fotbollstränare, klassmamma, brukarådsrepresentant. Finns nog inget jag inte gjort. Alla protokoll från föräldramöten jag skrivit.

Polisen började komma hem med Patrik möten med skola och social utredning på BUP. Allt bara stegrade sig och mitt i allt var jag. Mamma, fru och nu mera oxå familjehems mamma.

Kampen för Patrik och ny skola tog ut det sista ur min kropp. Gummibandet var nu så spänt att jag inte orkade mer.

Efter nian flyttade Patrik till pappa en sorg men även en otrolig lättnad och frid.....plötsligt fanns massa tid. Den lyckades jag snabbt fylla med alla handa aktiviteter och träningar. Räknade ut att jag tränade ca 5 timmar om dagen innan allt brakade. Inte bra kan jag lova. Ute på krogen dansa och söka efter något som jag inte vet var det var.

Så en dag gick gummibandet av, jag ramlade ihop detta var i juli 2010, som tur är finns det massor av livlinor i mitt liv som jag tog tag i. Jag kunde hålla huvudet över ytan...bara nätt och jämt men jag lyckades. Den blommande orkiden tappade sina blommor och bara bladen var kvar.

Möten med läkare och förståelsen för att terapi var viktigt för mig har hjälpt mig massor. En omtänksam man som funnits där trots att jag betett mig otroligt orespektfullt och elakt. Min familj som alltid velat mig väl. Under lång tid trampade jag vatten med hjälp av mediciner. Det blev min flytväst. Ångesten försvann men inte alltid rädslan för att leva, längtan att få dö. Den jagade mig och fick mig att darra av skräck.

Långa stunder har tårar varit ända sättet att överleva att ventilera och ett sätt att kunna andas igen. Jag tror jag vattnat min orkide med mina tårar så att jag skulle kunna blomma igen.

Många gånger har jag suttit där i hörnet i duschen försökt tvätta bort min ångest försökt att bli ren för att kunna bli frisk.

Nu har jag slutat med all medicinering. Ville att min hjärna skulle bli min igen...jag är på väg känner att orkiden börjat knoppa igen, men ibland kommer ångesten och tröttheten över mig men jag har redskapen att ta emot dom nu...vet hur jag ska hantera mig själv och mitt liv. Hela tiden har jag Mikael bredvid mig som bollar tankar och oro runt mig och mitt mående. "Hur e det nu känner du dig speedad, du funderar väl inte för mycket osv".....gott att jag har honom där som hjälper mig på vägen. Men idag mår jag så bra så jag vet att jag skulle kunna klara mig själv stå på egna ben om det skulle behövas.

Har börjat med nya projekt men nu är tidsplanen lång och utdragen.......jag tror jag vill leva nej jag vet att jag vill leva inte riktigt var eller hur än men jag tror att jag är på rätt väg att komma i ordning med tankar, känslor och mitt liv......men helt frisk blir jag nog aldrig men det kan jag nog leva med ;)

kärlek

att kärlek ska vara så svårt och komplicerat, när det egentligen är det enklaste som finns...bara att älska på. Men inte för mig inte, jag ska tänka, fundera, utvärdera, begrunda, väga för och emot. Se vilken skål som vägen mest och vilken som väger minst fundera över gräsets färg form och smak. Ja inte e det lätt att få kärleken att bara rulla på och vara så där fantastisk som den kan vara. Den kan ju göra lika ont och vara lika slitsam som en förkylning, den kan vara lika smärtsam som en förlossning och vara lika tung som en resväska fylld med sten.
Men den kan vara lika underbar som en förlossning lika vacker som stenarna i din resväska och lika ljuvlig som första dagen då förkylningen är borta.

Men där jag är i min kärlek just nu trampar jag vatten håller mig flytande och älskar, älskar som bara jag kan. Jag trampar simmar, trampar simmar, trampar simmar och det är ganska kraft ansträngande men jag ska fixa det för min kärlek är värt det hoppas jag annars har jag fått träna massor och träning skadar aldrig, man blir bara starkare av det om man äter och vilar rätt har jag läst någonstans och jag tror på det........han är värd allt min kärlek!

jag tror

Jag tror att jag vet vad du vill. Snälla berätta för mig.
Jag tror jag vet vad du kan. Snälla berätta för mig.
Jag tror jag vet vad du drömmer. Snälla berätta för mig.
Jag tror jag känner din sorg. Snälla berätta för mig
Jag tror jag vet vad du känner. Snälla berätta för mig

Du känner mig så väl du vet mina drömmar min längtan och mina tankar....du vet att jag vill ha dom med dig. Här nu och alltid om bara du vill! Vill ha dom med dig!

Så snälla berätta...jag finns här för dig och vill att du ska vara där för mig. Så snälla berätta!

En underbar morgon

Morgon har kommit väckt mig med en sådan kraft att det inte fanns någon möjlighet att somna om, 9,5 timmar sömn var tydligen nog för min själ och kropp. Värmen från sängen omfamnar mig, värmer mig och den känslan ska jag ta med mig genom dagen Han som ligger brevid mig andas tungt, vilar, sover i den där sköna sömnen som är så fin att iakta. Känns tryggt att han ligger där i sängen så nära mig. Smyger upp gör det som behövs för att starta upp på morgonen famlar letar efter glasögonen som alltid faller ner bakom sängen på natten för att jag alltid lägger dom i sängen och inte på nattduksbordet

Tar på kläderna, skitna men vad gör det ingen ser mig i Utby denna morgon och sedan ska jag till stallet för att ta hand om djuren och inte är det trevligt att ha på rena fina kläder där och tippa runt som en prinsessa.

Räcker att jag tar tag i kopplet så sitter Gazza brevid mig vid dörren, Dolly får man ropa på fast jag inte ser henne där nere i sängen i källaren vet jag att hon sträcker på sig långsamt vaknar och funderar på om hon verkligen ska följa med ut. Släpande långsamma steg tassar upp för trappan. Jag öppnar dörren och vi är ute i luften som sveper in mig i ett tillstånd av lycka. När man tar det där andetaget som gör att lungorna fylls av morgonluft och man känner hur syret rör sig ner genom lungorna då vet man att en ny dag väntar med nya underbara händelser.

Mina fötter rör sig i dom nya bruna gummistövlarna. Dom minner mig om min barndom där fötterna ofta gled ner i stövlarna utan strumpor för dom var mjuka lena och lätta att ha på fötterna. Det behövde inte ens regna för att man skulle ha dom på dom gav än en känsla av frihet när fötterna gled runt där i stövlarna.

Halkar mig fram på lite is som ligger kvar, det gammelgröna gräset tittar fram här och där och jag känner mig nöjd att våren kanske är på väg, kanske bara ett kanske men möjligheten finns ändå där.

Fåglarna sjunger dom gör mig glad, sällan man ser dom där bland grenarna men dom finns där och jag hör dom. Vi drar oss upp mot berget jag och hundarna en bil rullar förbi gruset knastrar skönt under däcken det får mig att le. Tänk vad ljud det finns runt oss till och med tystnaden går att lyssna på.

När vi kommer runt hörnet sätter Gazza i väg efter några rådjur som betar tror dom är 6 eller 8 stycken, hinner tänka att det är sista gången jag ser den hunden men jag slappnar av och andas visslar två gånger och går visare efter bara en minut är hon vid min sida igen och åter igen ler jag. Gott att hon kommer. Förstår nog att det är lönlöst att jaga vidare dom är snabbare än hon. Tillsammans går vi vidare genom ett tyst Utby. Känner igenom kroppen allt sitter där det ska näsan rinner, hjärtat bultar, svetten rinner ut efter ryggen. Bara en bit kvar hem nu hundarna är okopplade men är fokuserade på mig. Skönt att vi har den kommunikationen

Hemma möts jag av honom där han sitter och njuter av en varm rykande kopp kaffe. Jag ler igen klockan är bara halv 9 och han sitter där och bläddrar i tidningen. Jag har haft en bra start på denna morgonen och jag vet att den kommer fortsätta så trots snoret som rinner i en stridström genom näsan. För det har jag bestämt.........

kobra

Vaknade brevid en Kobra i dag...den bara högg. Ilsket och våldsamt. Och det bara för att jag råkat nysa vederbörande i ansiktet. Inte lätt att styra över sina kroppsliga automatiker när man vaknar och behöver nysa i samma sekund. Men jag förstår att han sedan fortsatte sitt ilskna huggande långt efter att jag lämnat honom och hans säng ifred. Modifast uttalas det och kan tära på vilken människa som helst, jag vet har slitit i 5 veckor med helvetet så fråga mig om humörsvängningar och tålamods saknad.

Men idag kunde ingen förstöra för mig, inte ens en giftig kobra i sängen på morgonen. För i natt har jag sovit.....känns som om jag delat säng med änglarna 9 timma av full och utvilande sömn med bara ett mindre uppehåll för att tömma en lite, allt för full blåsa runt tre. Så att känna att man inte behöver sova längre var en ovanlig ,men oj så trevlig känsla denna fredag morgon.

Tog mig upp för att mata katter och kissa hundar. Mötte där på vägen en trevlig vän att dela några ord med för att sedan ta mig hem och sätta igång att röja lite och nu när jag sitter här har hemmet fått en upprustning och mitt sinne känns så gott. Idag pirrar det i kroppen kan det vara våren som är på antågande eller är det kärleken eller är det livsglädjen som återvänder.....och för er som är intresserade smsa Kobran ett fint ursäkta humöret ,och med ens var han min pandabjörn igen......ska bli gott att få hem honom i efter middag och då ska jag bjuda honom på räkor som ett avbrott i den tråkiga modifast dieten och det gillar han min panda björn!

Usch

Snoret rinner som en öppen kran ur skallen på mig, ja man kan ju undra hur det kan kännas som om snoret är i hjärnan när det inte är där det är. Vart kommer det från egentligen......detta är sjukt, ja och jag är sjuk. Inte lagligt hemma sjuk med 39 i feber utan bara retligt 37.8. Och när andra delar av arbetslaget är sjuka är det bara att bita tag och dra sig fram under dagen mer död än levande.



Plötsligt tar kleneex servetterna över hemmet halstabletterna invaderar bord stolar och lådor. Skallebank tabletterna försvinner när man som bäst behöver dom och timmarna som annars springer i väg slingrar sig som en dagmask i torkan , fram under dagen.

Och visst låter det som om jag är döende och det är jag.....vill sova bara sova en liten liten stund till hade varit så skönt bara en LITEN stund till.



Men nu är det bara att rycka upp sig stoppa en galge i tröjan som håller upp kroppen ladda men papper i alla fickor, stoppa kroppen full med paracetamol och köra dagen är slut antagligen snabbare än jag kan förstå, och då ska jag gosa mig på soffann mellan host attackerna och snorbaden....

leende

Ett leende är värt mer än hundra ord....så jag gör något nytt jag ler mot alla jag möter och hoppas att dom ska ta med sig något trevligt hem, minnet av en leende människa kan göra mycket för någon som känner sig lite nere. Visst känns det bra att möta någon som är glad på gatan istället för att trampa på och alla ser sura ut. Visst mår du bättre när din partner ger dig ett leende på morgonen än bara ett par trötta sura ögon.

Visst känns det bättre att gå på en buss där busschauffören tittar på dig och lyser upp när just du kommer på än att h*n bara surt stirrar ut genom rutan. Det är inte svårt att vara lite trevlig mot sin omgivning om vi bara försöker tror jag världen kan bli lite trevligare att leva i. För vad kostar ett leende. Och man kan göra det på alla språk eller?

Ha en go dag där ute för det ska jag ha och det ska bli trevligt att se vem jag möter där ute i verkligheten jag är lycklig som ännu besitter förmågan att le och det gör jag ofta.

Vaknade en morgon och bestämde mig att nu var det över, nu var det slut. Man måste liksom över toppen innan man kan ta sig ner på andra sidan, och nu hade jag nått toppen även om det i denna sekund kändes som botten. Tårar och kraften var slut och det var dags att fylla på, hållen hade tätats och båten kändes tillräckligt säker för att ta ut på öppet vatten igen.

Jag kände en motivation och en beslutsamhet jag inte känt på länge, mina tankar hade inte någon rätt att förgöra mig längre. Jag var den som styrde mig själv och mina tankar. Utan vilja att vilja skulle jag inte komma någon vart i livet.

Den kärlek jag kände, gav mig inte någon styrka utan den gjorde mig svag och liten då jag hela tiden ville ha bekräftelse att den var rätt och riktig och att jag krävde att få något tillbaka. Men nu vet jag att min kärlek är mer sann än något annat, och vill inte den person jag ger min kärlek till besvara den på det sätt jag önskar så är det upp till den. Jag kan aldrig garantera att den kommer bestå om den inte vårdas och ansas men det finns mer sätt än mitt att göra det och det är det jag inser idag. Så nu älskar jag villkorslöst och det känns otroligt skönt att jag tar ansvar för mig själv och inte alla andra.

Jag är jag och kommer alltid vara, varje dag mognar jag i mina tankar och det har tagit mig 38 år att ta mig dit jag är i dag i tankar och utveckling. Alla människor har samma värde, men vi är så olika och fungerar så olika och det har vi all rätt i världen att göra.

Jag vet inte vart jag kommer vara om ett, fem eller tio år. Har ingen aning vilket jobb jag kommer ha hur jag kommer bo eller hur min relation ser ut. Men det jag vet är att jag kommer ansvara över mig själv och se till att jag inte faller tillbaka dit jag varit där jag inte bara varit osund mot mig själv utan även gjort andra illa som står mig nära.

Jag har idag insett att jag måste se till att jag själv är kör duglig innan jag kan ge av mig själv till andra, om jag inte hittar en egen bra balans i mitt liv kommer jag inte att kunna balansera andras problem, känslor och åsikter.

Jag har börjat ta mig nedför backen som leder vidare i livet och även om krafterna sinade i uppförsbacken och jag måste ta det lugnt för att inte göra mig illa i nedförslutet så tar jag mig nu nedför och jag har inte brottom, känner att jag faktiskt har mycket liv på mig att vårda och se fram emot....jag tror faktiskt att jag lever igen och det är en härlig känsla.