Att leva som utbränd och med min ADBH är som att leva i en berg och dalbana, ena dagen är man på toppen andra dagen på botten. Drömmar önskningar är att allt ska vara toppen och kul, medans det oftasat slutar med trötthet och tråk. Jobbigast är det nog för dom som är runt mig som inte kan se och känna det jag upplever. Att dom inte vet om det är dom som säger fel saker eller gör fel när jag plötsligt är som en hemma gjord regnmaskin som sprutar tårar som en fontän, eller när jag ena dagen exploderar pga att barnen ätit macka istället för middagen jag lagat. Dom kan ju inte se min röriga trötta sletna insida. Bara den vanliga utsidan.
Det finns mycket i livet man vill hinna med och räcka till till. Jag vill vara en duktig dagbarnvårdare som ger mina dagbarn en bra och utvecklande dag, jag vill vara en mamma som orkar vara till hjälp när det gäller läxor hinna göra roliga saker tillsammans med barnen och jag vill vara en trevlig omtänksam fru som tar hand om min man och ger honom det han vill och behöver.
Sedan vill jag hinna med att träna så att kroppen mår bra, och självklart ska hästen ha sitt och hundarna sina promenader.
Men någonstans orkar jag inte med allt, måste ta ansvar för min sömn måste klara att lägga mig själv och inte vänta in gubben, måste ta ansvar för min mat att jag får i mig det jag behöver för att orka, och att jag tar ett beslut om vilka mediciner och på vilket sätt jag behöver dom.
Vill ju vara jag men inte vilket pris som helst, drömmer om att vakna och allt ska vara som förut att mina känslor för mig själv mina barn och min man ska vara samma som innan förra sommaren, men jag har insett att det nog aldrig kommer bli så, jag tror däremot att det kommer bli bra men på ett annat sätt. Vi planerar drömmer och pratar om framtiden och om nuet, minns och ler åt minnena vi har tillsammans, Vi är starka tillsammans min familj och jag.
Och hur det än är och blir kan ingen säga att vi inte kämpat, vi är fighters vi Lundgrens och vi kämpar på varje dag varje timma varje minut och sekund för vi tycker så mycket om varandra och det är skönt att veta när det ibland är mörkt och kallt i sinnet.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag känner igen mig så mycket i det du skriver, det med att vilja så mycket, men man räcker inte riktigt till. Jag blev också utbränd förra året, eller i slutet på förrförra det är svårt att sätta datum på det..
SvaraRaderaDet är så otroligt frustrerande att ha många ambitioner men samtidigt inte orka. Det är skrämmande att se sig själv förändras så av stressen och hur allt annat förändras runtomkring en. Man vill inte, men man måste acceptera hur det är. Jag försöker inte tänka för mycket bakåt och faktiskt inte så mycket "nu" heller, mest framåt och hur jag vill bli och hur jag ska göra för att nå dit. För jag jobbar fortfarande mot stressen, försöker ta en sak i taget i min takt. Jag har lyckats acceptera att jag inte kan göra allt så snabbt som jag vill och på en gång. Fast vanan vid det hänger kvar lite vilket gör att jag ibland ändå tar mig vatten över huvudet.
Men det är som du säger, det som håller en på banan när man är på väg att dra iväg fullständigt, är de underbara människorna omkring en.
Kämpa på :)
tack du lilla ängel så klock och ändå så ung...vi måste ta en dag då du får rida härskarinnan ska bara få henne lite fräshare i benen först KRAMAR i massor till en underbar prinsessa!
SvaraRaderaAbsolut säg bara till, hade varit skoj! MASSA KRAMAR tillbaka till en underbar drottning ;) Du är härlig!
SvaraRaderaVille bara säga att du är inte ensam om din ADBH. Jag har problem med allt som sitter åt eller lösa saker som kan tappas bort:) Misstänker att jag har ADHD, utan läkardiagnos,men livet rullar på bättre när man hittar ett förhållningssätt till det som inte funkar.
SvaraRadera