männsklighetens vänlighet

Jag fortsätter stappla fram på mina kryckor, när ADBHn klämmer kan man inte sitta still vare sig man är halt och lytt eller i full kondition. Jag har varit ute i olika situationer men mina extra ben och människor runt mig har varit fantastiska, jag ser människor som ler. Hemma får jag hjälp till ochmed Daniel ställer upp och hämtar saker även om han knorrar lite, han ger mig en omhändertagande kram i mellan åt. Det ger mig förhoppningar om att det kan bli något av den pojken med. När jag här om dagen och tog upp lilla Dolly för att inte störa en sur granne , log denna och undrade om jag behövde hjälp....ja ta emot mig jag svimmar tänkte jag men log tillbaka och sa snällt att jag klarar mig. Min underbara vän Marie hjälpte maken och gjorde maten på nyårsafton hon är en klippa maken med som kör, fixar och gör allt en 4 bent inte kan göra.

På gymet i dag stannade en kvinna och väntade på mig för att hjälpa mig in, automat grinden öppnas utan att jag behöver be om det och jag får stöd av blickarna på gymet när jag lommar runt och kravlar mig upp från golvet.
På spårvagnen erbjuder sig folk sin plats kanske inte alla men de finns de som gör det, jag fortsätter le och tackar för vänligheten.

Detta tillstånd passar mig bra då jag är uppmärksamhets missbrukare och undrar om jag kommer känna mig tom när jag lämnar ifrån mig käpparna, men jag bär med mig något  minnet av människor som försökt, människor som gör enkla men goda gärningar och jag ska försöka fortsätta le och hjälpa de som behöver min hjälp. Jag är otroligt frustrerad över att stappla fram och min låsta situation med det fina är att jag åter fått hopp om mänskligheten, för det fanns stunder då jag förlorat den.

Se dig omkring när du är ute, kanske någon behöver ett handtag, erbjud din hjälp du kanske får ett nej, men det gör inget du fanns till hands. Le åt en sorgsen människa och var tacksam för det du får och det du kan ge i sällskap och hjälp. Människor behöver varandra det vet jag och mina kryckor..:)