Det finns dom som har det värre!

Jag har gett min son hans ADHD. Det var min gåva till honom när han föddes. Min djävla fucking gåva till honom. Hans far och jag blandade våra taskiga gener och gav honom det som gör honom till den han är. Hans pappas problem har hela tiden varit så uppenbara hela tiden har jag vetat att problemet låg hos honom..sen kom jag jag som ordnade allt såg till att allt funkade mig var det väl inga fel på, men aj va fel jag hade.. min ADHD var inte lika uppenbar men den fanns där fanns där att blandas med Patriks pappas gener och vad blev det av honom.

Världens underbaraste kille med massor av liv och ideer. En kille full av kärlek på sitt sätt när han har haft tid och ro att visa och ge. En kille full av kraft och energi med klubban i högsta hugg för att vinna sina innebandy matcher med en känsla för det som är bättre än dom flesta.
Allt fungerade toppen när han gick i den lilla skolan när han hade rutiner och en trygg vardag att följa..det var sen det slog slint. När min dröm prins inte bara var tankspridd hade svårt att koncentrera sig och alltid var i rörelse.

Utan när monstret föddes som var full av hormoner som alla tonåringar är som inte längre passade in i skol samanhanget när det krävdes att ta ansvar och funka med massor av impulser från olika klasskamrater och lärare.
När intresset för det farliga och olagliga kom in i hans liv. Det var då det blev uppenbart att vi hade orättvist nog gett honom arvet han hade så svårt att förvalta när livet gick vidare mot vuxen världen. När polisen kom in i bilden, socialen och skolan tryckte på och ville att vi skulle ge mer av oss än vad vi redan gjort...jag hade inte mer att ge jag var tom utpumpad hade kämpat hade slitit i 14 år att vara den perfekta mamman och jag var det trots min ADHD jag gav mer än dom flesta. Sen gav jag upp för en sekund gav jag upp. Sa tack och hej..mitt äktenskap var på väg att krascha, jag var på väg att krascha och Patrik var på väg att krascha.
Då sa min vän kan han inte gå på Ekåsa. Varför hade inte skolan sagt det, varför hade inte socialen sagt det och varför sa polisen inget. Inte ens dom på BUP sa det.
Dom orden räddade mig, Patrik och mitt äktenskap.

Vi började kämpa igen hitta nya lösningar och vi gick mot samma mål allihop. Patrik fick en dröm och önskan om att lyckas. Vi är inte ända framme än men vi är en bra bit på väg. Och Patrik har landat allt känns bättre. Jag hoppas att han kommer mogna med tiden och att han kommer att fixa livet utan att behöva kämpa allt för mycket. Att han inte ska hata mig för arvet jag gav honom utan att han ska se dom positiva bitarna som det ger, och vara så lycklig som jag så ofta är. För den oro jag har i mig är jag. Och det ger mig massor..tänk på alla projekt. Jag hoppas han kommer förstå och förlåta mig att jag gav honom detta när jag velat ge allt det andra. Jag älskar ju honom så hela tiden av hela mitt hjärta!