Halvlek

Nu har lite mer än halva semestern gått och jag är så nöjd. Gud vilken bra semester jag haft. Strömstad med goda vänner, god mat och hyfsat väder. Många skratt och fniss med människor som vet nästan allt om mig. Vänner där jag känner mig trygg som känt mig halva mitt liv och lite till. Vänner där jag är jag, som jag känner tillit och stor respekt för, vänner med ett bagage som dom delat med sig av till mig och det gör att jag känner mig hedrad.

Åmål första veckan med min underbara man utan barna och måsten, inga krav på något. Bara han och jag här och nu. Med skapade rutiner som gör att jag mår så bra. Jag trivs när rutinerna gör att inte ADBHn klämmer så mycket. Naturen, djuren och stillheten. Släkten som ockå är mina vänner, som delar med sig av sig till oss. Och som är villiga att höra vår historia. Det gör att vi blir mer ett och våra historier flätas samman. Det gör att vår vänskap fortsatte finnas även om avstånden och stunderna vi träffas är sällan. Det bygger band starka och trygga som visar att vi är vi och att vi faktiskt är värt att jobba på.

Andra veckan i Åmål som jag bävat för varit orolig för som inte startade på bästa sätt men som har blivit helt ok. Barn som är barn, syskon som är syskon, föräldrar som är föräldrar och semester som är semester. Skratt, bus, gap och skrik. Elaka ord och kramar och pussar av kärlek. Tonårs trötthet och morgon stillhet för oss vuxna har flutit samman och blivit en vecka av närhet och respekt. Respekt för varandra, tiden och nuet. Vem får ha sin tonåring hemma i 6 dagar se honom hela tiden, inte vi. Men nu har vi haft det privilegiet att vara med känna och umgås. Det har varit bra nyttigt. Och nu skönt att äntligen få åka hem. För nu är det nog. Man ska inte utmana ödet så att det blir katastrof utan sluta när ni ligger på topp. Det gör vi!

Jag tänker ofta och nu på, att min känsla av katastrof och slit kanske för någon annan är accepterad vardag. Jag tror och vet att de finns dom som i detta nu har det jobbigare än vi, människor som jag älskar som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Jag känner med dom och för dom. Jag hoppas och tror att dom vet att jag alltid finns här för att lyssna, kanske inte med något svar vad dom skall göra, men lyssna kan jag alltid göra. Jag dömmer inte, för endast den utan synd kan kasta första stenen och det är inte jag det kan jag lova.

Så här på landet kastar vi inga stenar. Plockat och köpt några har vi gjort men det vet alla som känner mig att jag är sten kvinnan som alltid har med en näve grus i fickan! Och så kommer det alltid att vara.
Så när jag dör ta gärna med en vacker Gerbera men lägg gärna en sten på min kista, för något vackrare finns inte. Alla kanske inte håller med, men ni är inte jag. Och mig är jag stolt över med eller utan sten i fickan. God natt på er alla där ute leta upp en vacker sten i morgon det kan vara värt det!