Q träff

Gjorde det igen, gav mig ut i världen. Gjorde något jag förr aldrig brukade ta mig för. Har blivit starkare, mognare...ja fnissa ni men så är det. Jag åkte i väg på en träff med massa tjejer i samma situation som jag är i.

Innan sprang jag som vanligt runt som en yr höna...försökte göra ögonen vackra men masccaran tålde jag visst inte. Ögonen började rinna. Tvätta bort allt igen. Ner med dom viktiga sakerna i väskan. Är telefonen med? japp bara att åka iväg. Gå med snabba steg till bussen. Tur jag kunde åka med 10 i bussen mår alltid bäst då av någon konstig anledning.

Väl på Nisseplatsen började jag undra vad jag gett mig in på men när jag ser mig omkring och ser alla dessa vackra män som finns utanför Utbys gränser börjar jag le och går på raska fötter bort mot Kruthusgatan. Tänk om jag bara tog mig ut lite oftare.
ADBHn klämmer när jag går över några busshållplatser, skuttar fram som en 10 åring och måste ta och skärpa till mig lite jag är ute bland vuxna nu.

Kommer in i lokalen på specialpedagogiska skolmyndigheten oj vad många tjejer. Går och kissar och repar mod innan jag tar mig en stol och sätter mig strax utanför ringen. Hjärtat pickar innanför tröjan undra om det syns. Lyfter blicken och ser ett ansikte jag känner igen det känns tryggt och där ett till. Sätter oss och fikar och jag är tyst en stund rekar läget känner av andas. Massa intryck att ta in men jag känner mig ovanligt lugn trots det pickande hjärtat. Vad gör jag här jag har inte ADHD eller???????

En tjej känner igen mig från Patriks föräldragrupp vi får något att prata om och när man tryckt på min startknapp så är jag igång. Svårt att få mig att sluta. Vi delas upp vi blir 7 i våran grupp. Vi skrattar mycket när vi pratar om våran makabra livssituation. Jag är lycklig har bara en son med fenomenet ADHD dom andra har 2 el 3 till och med 4a.

Skolorna har svårt att tillgodo se dessa barns problem.

Susanna från min föräldrautbildnings grupp dyker upp. Vi ska ses på måndag igen. på fortsättningen, det känns trevligt att ha det att se fram emot.
Fastnar i hallen med två goa systrar. Vill inte gå hem. Vill fortsätta prata prata och prata. Går ut i den friska kvällen tar bussen på Nisse platsen. Har buss "tur" och bussen går direkt, tänk att jag han med den. Hemma väntar familjen. Jag känner mig lycklig och stark. Jag har det bra inser jag.
Vill jobba med dessa människorna men hur gör man det. Ska fundera lite över min framtid. Det kanske händer något i framtiden. Vem vet jag men BHn behåller jag på i alla fall min ADBH. om mannen vill att den andre ska av får jag väl gilla läget! ;)