varför kan inte bara jag ge mig iväg!

Ser på klockan för elfte gången...när var det nu jag måste gå för att hinna med bussen. 20 över räcker nog 20 över 9. Har planerat tiden noga så att jag ska hinna, mamma blir inte glad på mig om jag missar bussen där hon står och väntar på mig inne i stan. Rastat hundarna noga kollat klockan många gånger här med så att jag ska hinna hem i tid innan jag måste ge mig av. Klockan ger mig stress tider att passa är jobbiga vill alltid vara ute i god tid särskilt när det bara är jag som ska iväg. När familjen är med kan jag skylla på dom om vi blir sena.

Plötlsigt under promenaden ser jag att klockan närmar sig 10 HJÄLP. Hur fan blev det så jag som planerade så väl, men skärpning Anna brottom klockan är inte omställd sedan det blev vintertid. Klockan är bara 9 ingen fara. Det vet jag ju så väl att om jag lämnar Daniel vid bussen 8.15 kan inte klockan vara 10 efter en runda i Utby. Väl hemma packar jag ur och i min väska måste ha full koll i min multibag som jag kallar den allt ska finnas plåster, handsprit, tops, värktabletter pennor. Växel ja jävlar glömde nästan växel måsten man ju ha med i stan om man måste kissa det måste jag ofta väldigt ofta. Ner i burken och leta ner och leta efter 5 kronor för det är vad det brukar kosta. Tar med några enkronor med fall i fall. Var är nu nycklarna hänger dom där dom ska letar först i fickorna men jag har varit duktig dom hänger på nyckelskåpet, varje normal människa hade väl letat där först men inte jag.

Tiden tickar. Tar telefonen jag haft på laddning den måste med använder den till bussbiljett. Ner med sista sakerna hittar bara en sko...men va fan alla skor flyger runt i hallen där in i mellan finns min lilla sko. På och iväg. När dörren väl är stängd börjar jag fundera, vart var Dolly hon brukar var hysterisk när jag ska gå, öppnar och tittar efter henne där sitter hon så snällt på stolen den lilla hunden. Igen med dörren igen nu blev hon orolig, idiotiskt av mig att gå in igen en hund kan ju inte försvinna sådär i ett litet radhus.

Små springer till bussen. Var är nu mobilen känner på mobilfacket på väskan inte där fickorna på jackan då inte där heller, vänder om hemmåt nu springande ännu fortare samtidigt som handen letar sig runt i väskan. Där bland mynt plånboken ligger den ju. Lägger den rätt plats samtidigt som jag gör en snabbvändning ser nog ganska kul ut för dom som ser mig jogga Kullegårdsvägen upp och ner. Går nu med raska steg. Ställer mig på busshållplatsen har 6 min till godo, springa varför då? Men det är jag! Man vill ju inte missa bussen måste vara i tid om den kommer tidigt det har mor lärt mig. Hoppar på och pustar ut bussen ska ta mig till stan på nya äventyr, där kommer plånboken försvinna telefonen och pengarna för att sedan dyka upp igen. Ja så är det att vara i stan med sig själv och sin ADBH och idag klämde den rejält när jag skulle iväg men det gör den ju jämt, trycket finns där men jag märker det inte alltid så mycket men idag kände jag av det!