Vet att den här resan började väldigt tidigt i mitt liv antagligen den dagen då jag föddes, skrikande för full hals. Men jag blev inte medveten om mitt problem förens jag satt där med Patrik på hans skattning för ADHD då ljuset gick upp för mig att även jag hade skuld till hans problematik.
Hela mitt liv har jag varit aktiv, träna, sprungit umgåtts med folk pratat i telefon. Nya projekt nya kontakter. Tur att inte jag växte upp med Internet mina kontakter hade då nog varit många och inte särskilt sunda kann jag lova. Svårt att säga nej alltid med. Ja så har mitt liv varit. När barnen kom in i livet kom flera måsten önskningar och drömmar, att vara den perfekta mamman. Skogen lockade, teatrar, bad, gymnastik. Promenader i massor och långa. Allt skulle göras allt skulle hinnas med. Försökte hinna ha ordning i hemmet även om detta gick sämre. Jobba full tid, vara perfekta frun och älskarinnan. Vara vältränad. Ja allt skulle hinnas med och ställas upp på. Separation från Patriks pappa mötet med Min nuvarande vårdnadstvist och bråk. Slit och förtvivlan.
Kamp för Patriks rätt att få lyckas med skolan, insnöade lärare som inte fattade, svåra möten med arga föräldrar. Ja man trampar bara på där i sina skor för att göra allt riktigt och bra. Fotbollstränare, klassmamma, brukarådsrepresentant. Finns nog inget jag inte gjort. Alla protokoll från föräldramöten jag skrivit.
Polisen började komma hem med Patrik möten med skola och social utredning på BUP. Allt bara stegrade sig och mitt i allt var jag. Mamma, fru och nu mera oxå familjehems mamma.
Kampen för Patrik och ny skola tog ut det sista ur min kropp. Gummibandet var nu så spänt att jag inte orkade mer.
Efter nian flyttade Patrik till pappa en sorg men även en otrolig lättnad och frid.....plötsligt fanns massa tid. Den lyckades jag snabbt fylla med alla handa aktiviteter och träningar. Räknade ut att jag tränade ca 5 timmar om dagen innan allt brakade. Inte bra kan jag lova. Ute på krogen dansa och söka efter något som jag inte vet var det var.
Så en dag gick gummibandet av, jag ramlade ihop detta var i juli 2010, som tur är finns det massor av livlinor i mitt liv som jag tog tag i. Jag kunde hålla huvudet över ytan...bara nätt och jämt men jag lyckades. Den blommande orkiden tappade sina blommor och bara bladen var kvar.
Möten med läkare och förståelsen för att terapi var viktigt för mig har hjälpt mig massor. En omtänksam man som funnits där trots att jag betett mig otroligt orespektfullt och elakt. Min familj som alltid velat mig väl. Under lång tid trampade jag vatten med hjälp av mediciner. Det blev min flytväst. Ångesten försvann men inte alltid rädslan för att leva, längtan att få dö. Den jagade mig och fick mig att darra av skräck.
Långa stunder har tårar varit ända sättet att överleva att ventilera och ett sätt att kunna andas igen. Jag tror jag vattnat min orkide med mina tårar så att jag skulle kunna blomma igen.
Många gånger har jag suttit där i hörnet i duschen försökt tvätta bort min ångest försökt att bli ren för att kunna bli frisk.
Nu har jag slutat med all medicinering. Ville att min hjärna skulle bli min igen...jag är på väg känner att orkiden börjat knoppa igen, men ibland kommer ångesten och tröttheten över mig men jag har redskapen att ta emot dom nu...vet hur jag ska hantera mig själv och mitt liv. Hela tiden har jag Mikael bredvid mig som bollar tankar och oro runt mig och mitt mående. "Hur e det nu känner du dig speedad, du funderar väl inte för mycket osv".....gott att jag har honom där som hjälper mig på vägen. Men idag mår jag så bra så jag vet att jag skulle kunna klara mig själv stå på egna ben om det skulle behövas.
Har börjat med nya projekt men nu är tidsplanen lång och utdragen.......jag tror jag vill leva nej jag vet att jag vill leva inte riktigt var eller hur än men jag tror att jag är på rätt väg att komma i ordning med tankar, känslor och mitt liv......men helt frisk blir jag nog aldrig men det kan jag nog leva med ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar