Man finns där för varandra!

Satt på bussen för 11 dagar sedan och funderade på vad jag sysslade med. Jag är ju inte klok när jag håller på som jag gör. Skaffar en häst som jag ska hand om själv, ja inte helt själv men nästan. Jag har ju medryttare men som det är nu står jag ju själv för hästen att ha koll på allt osv.

När jag sitter där på bussen börjar knäna skaka lite, det är tid för jungfru turen. Läskigt men ok.

3 gången nu jag har tagit in en häst i stallet som ska vara min. Undra nu om jag och Caramell kan bli dom följeslagare som jag så länge längtat efter. Så jag slipper leta vidare och vidare och vidare.

Vet inte riktigt hur jag ska bete mig, inte heller hur hästen kommer bete sig. Spännande, pirrigt nästan otäckt. Som tur e finns det någon där i stallet som kan hjälpa mig när jag känner mig liten och ynklig, när jag plötsligt nästan inte kan dra en sadelgjod. Någon som stannar och ser mig rida som ser till att jag inte ramlar av eller gör mig illa. Det är trevligt med sådana vänner.

Och i vårt stall är det så man gör. Man finns där för varandra och det är just det som gör att jag vågar ha häst på egen hand, som gör att jag vågar ta på mig ansvaret.

Ja första ridturen var väl inte helt ok och inte heller andra men det kommer bli bättre när vi känner varandra bättre. Vi får utvecklas tillsammans och bara njuta av resan dit. Alltid lär jag mig något. Hon är ju söt i alla fall! Hoppas ni får en bra dag där ute i stallgångarna och har ni inga stallgångar att gå i se till att skaffa er det, det är i alla fall värt att pröva!