ett fotografi

Brevid mig ligger ett fotografi, lite skavt i hörnena det är 13 år gammalt ett kort med ett barn på ett barn som är mitt. Himmelen på fotot är blått, en härlig blå färg som minner om en solig varm dag på Tjörn. Jag minns ännu hans skratt när vi gick ut i vattnet och jag skrek då krabborna rörde sig under mina fötter i sanden.

Ögonen på fotot är pigga munnen är utdragen i ett skratt där alla dom små tänderna syns gluggen mellan framtänderna är så stor att en krona nog skulle få att rulla in i mellan dom.

Näsan är sådär söt som dom är på små barn lite potatis rund och gullig. Öronen är lite utåtstående och lätt tratt formade. Trots att vi tejpade dom på honom när han var nyfödd har dom aldrig blivit riktigt bra till hans förtret nu som tonåring.

Det blonda håret gör sig bra mot den bruna kroppen, pottfrisyren är i dag omodern men gud vad söt han var i den. Han tittar på fotografen med pillemariska ögon, alltid något bus i dom ögonen ögonbrynen små och nätta ramar in.

Skulle vilja ta ett fotografi i dag på samma ställe, för att jämföra. Idag är han inte 2,5 som på kortet utan snart 16. Öronen döljs idag av håret som faller ner över öronen.Tänderna ligger jämna och vackra i hans mun, näsan är som vilken annan näsa som helst. Ögonen som skulle tittat in i kameran är inramade av ett par buskiga ögonbryn som borde träffa en sax och under näsan växer de första ansatsen till en mustage.

Ögonen är ibland trötta och slitna men visst glimmar dom ännu till och är fortfarande fyllda av bus.

Hade jag inte haft kortet hade jag kanske inte kommit ihåg utan bara levt i nuet. Nu ler jag mot det lilla barnet som med sin oförargelighet och oskyldighet mötte världen, och vänder mig om och ser mot det nu mognare och mer medvetna individen som är min son. Jag ler även mot honom och mot hans mod att möta världen med sitt handikapp, hans styrka och ork att kämpa och ta nya tag när det händer saker, hans järvhet att möta världen och dess okunskap.

Att ha ADHD är i dag inte lätt, trots att vi i Sverige blir mer och mer medvetna finns det många utan kunskap som fördömmer och talar ner dessa barn och ungdomar

Jag älskar honom lika mycket nu som då, men då han förändras och blir äldre förändras också min kärlek till honom . Jag hoppas kunna ha honom hos mig och nära, när han kommer till mig som vuxen. Kanske med sin familj och kanske kan vi åka till havet med hans barn och fånga ett ögonblick på ett fotografi som kan sitta på mitt kylskåp brevid den fina bilden av mitt barn.

Som en påminnelse om alla skatter i mitt liv. Jag är en lycklig mamma till ett barn med speciella behov ett barn som jag alltid kommer älska vad som än händer.